Nyårshälsning

Nej, jag ska inte trötta bloggens besökare med någon Barons och Falstaffs nyårskrönika.

Det skulle nog bli enformigt att läsa en sammanfattning av allt vi har gjort under år 2006. Alla promenader, träningar, tävlingar och andra aktiviteter är visserligen roliga att minnas, men inte så spännande att läsa om.

I stället skickar Baron och Falstaff en hälsning till alla från nyårsaftonens solbelysta promenad på Axevalla hed. Det är deras favoritställe alla kategorier, och ingen plats kan vara mera lämplig som bakgrund till deras hjärtliga hälsning till bloggens alla gäster och vänner:

TACK FÖR I ÅR

och

GOTT NYTT ÅR 2007

Ännu en julkrubba

Så här ska en riktig julkrubba se ut!

Det är alls inget fel på den jag såg i kyrkan i Skövde under julhelgen. Där fanns en hund, som tillsammans med herdarna vaktade fåren. En svart labrador. I en kommentar till det inlägget i bloggen har jag fått veta att det är hunden Castor som stod modell för byggaren av den krubban.

Men julkrubban i Skara domkyrka är ändå strået vassare. Där har herdarna nämligen haft klokheten och det goda omdömet att anställa en bearded collie som vallhund.

Ingenting kunde vara lämpligare. "Vaken, livlig och aktiv" - som det heter i ras-beskrivningen - håller han koll på sin flock, både herdar, får och visa män (eller "stjärntydare", som det numera heter).

Så kan också en liten hund lämna sitt bidrag till hyllningarna av den Heliga Familjen!

Om en plats för meditation

Om Falstaff tycker om att betrakta yttervärlden vid dörren till trädgården intar Baron gärna en något mera upphöjd position.

Föralldel: också Baron sätter sig gärna vid dörren. Men en av hans favoritplatser är husses fåtölj, där han har bra överblick både över det som händer utanför fönstren och i hela rummet. (Husses fåtölj? Ja, vems det egentligen är kan diskuteras.)

I den positionen mediterar han över livet, somnar gärna in och drömmer sina trevliga och goda drömmar. Fast han är aldrig så djupt inne i sina funderingar att han tappar kontrollen. Händer något är han med, och följer uppmärksamt varje skeende.

För övrigt läser jag i dagens DN ett reportage om hundar, smällare och fyrverkerier under nyårshelgen. Ett elände som orsakar stort lidande för många hundar. Ingen tycks vilja eller kunna göra något åt det, varken en tandlös kennelklubb eller en obefintlig ordningsmakt. Eller likgiltiga politiker.

Falstaff och Baron har redan börjat sin träning och anpassning - här i Skara har det smällt varje kväll sedan juldagen! De gillar det inte, men de kan hantera det.

Mörkret är inte mörkt

Baron och Falstaff mediterar gärna framför dörren till trädgården.Kvällstid sitter de ofta där och tittar ut över omgivningen. Så här års är det mörkt större delen av dygnet, men det finns hundratals små lampor i häcken, träden och grannarnas fönster.

Falstaff påminner ibland om tjuren Ferdinand. Han som sitter under sin korkek och luktar på blommorna.

På bilden har han inga blommor att nosa på. Vad gör det, när mörkret lyses upp av alla ljusen. Om det fläktar lite rör de sig, glimmar och gnistrar. Hela trädgården lever.

Om en spis

Så här i jultider uppehåller sig Baron och Falstaff i köket, nära spisen, av flera skäl.

Framför allt eftersom ett antal väldoftande och smakrika rätter tillagas där. Då är det säkrast att vara i närheten. Något gott kan ramla ner på golvet.

Dessutom vill de alltid vara i närheten av matte och husse. Uppmärksamt följer de våra förehavanden.

Som de vallhundar de är vill de förstås hålla flocken samlad, så att ingen ger sig av på rymmen. Och under julens många matlagningsbestyr uppehåller vi oss ofta i köket.

Spisen avger också en god och skön värme. Det känns bra för nyklippta beardisar, när pälsen inte längre är så tät och tjock.

Om julklappar

Visst fick också Baron och Falstaff julklappar. Självklart!

Fast deras paket vågade vi inte lägga under granen. Stöldrisken hade varit alltför stor. Vår misstanke var berättigad: det gjordes ett försök till snatteri av en av mattes julklappar. Baron kunde inte behärska sin nyfikenhet.

Men hundarna fick leksaker, godis och var sin prinskorv, allt inslaget i julpapper enligt konstens alla regler.

Det är roligt att se deras iver och nyfikenhet när de packar upp sina klappar. Nåja, packa upp är nog inte rätt uttryckt. Slita upp passar bättre: tänder och tassar jobbar frenetiskt.


Ibland undrar jag om det inte är just det som de tycker är så kul: att öppna paketen. Vad som sedan finns i dem har inte så stor betydelse. Visst tuggar de en stund på leksaken och de sätter förstås i sig godis och prinskorv.

Men det ser ut som om hundarna tycker att det allra häftigaste är att slita upp paketet. Hela deras kroppsspråk utstrålar spänning och lycka.

Om en julkrubba

Vi beundrade tidigare idag den vackra julkrubban i kyrkan i Skövde.

Den är sevärd och fin, liksom många andra julkrubbor i kyrkorna så här års. Där ser man den Heliga Familjen, omgiven av herdar och deras djur: får, åsnor och kameler.

Det som gladde oss särskilt i Skövde var att det inte bara var de sedvanliga österländska motiven. Jodå, de fanns där. Men dessutom ser vi att en HUND står på vakt! Svart, morsk, lite hotfull vakade han över idyllen.

Jag tänkte: såklart att en hund måste finnas i julkrubban! Som vallhundar - och därmed kontrollerande herdarnas hjordar - hade Baron och Falstaff helt säkert fått en viktig uppgift.

Nåja, vid tiden för Jesu födelse fanns inte Baron eller Falstaff. Men kanske någon av deras förfäder? För visst måste det under julnatten ha funnits plats för hundar. Som vakter, vallare, boskapshundar - eller kanske bara för att visa Maria, Josef och barnet tillgivenhet, ömhet, glädje och tacksamhet.

För sådant är Falstaff och Baron MYCKET bra på!

NU är det jul igen!

Snart är det jul ...

Nu är förberedelserna inför julen klara. Åtminstone nästan alla ...

Julklapparna är inslagna och det mesta av julmaten inhandlad och tillagad.


Baron håller vakt utanför ugnen och kontrollerar att den ugnsbakade skinkan ser bra ut och får rätt temperatur. Och framför allt: att den luktar gott!


Falstaff hjälper till med granen. Med sitt säkra ögonmått kollar han att den står så rakt som möjligt i julgransfoten. Eller kanske man ska kalla den för "julgranstassen", i ett försök att anpassa terminologin till hundarnas begreppsvärld.

Goder afton, goder afton, både herre och fru!

Vi önska eder alla en fröjdefull jul!

(Alice Tegnér)

Om pepparkakor

Igår var det dags att baka julens pepparkakor.

Det fick i år en alldeles särskild dimension genom att vi för första gången använde den nyligen inköpta pepparkaks-formen som föreställer en bearded collie. Visst syns det att det är beardisar.

Så nu har vi pepparkakor som inte bara är stjärnor och hjärtan. De smakar väl ungefär som de brukar. Fast nog är beardis-pepparkakorna aningen godare ...

Baron och Falstaff åser alla julförberedelserna med tindrande ögon. Några små smulor pepparkaksdeg föll ner på golvet, och då var de snabbt framme och slickade i sig. De är mycket noga med att det ska vara rent och snyggt inför julen!

Om miljöombyte

Igår åt vi jullunch på Mössebergs kurort. Ja, inte Baron och Falstaff. Tydliga skyltar upplyste oss om att hundar inte är välkomna. Men de blev inte lottlösa fördenskull: två prinskorvar medfördes i en doggy-bag.

Som belöning för hundarnas tålmodiga väntan i bilen gick vi en långpromenad på stigarna på Mösseberg. Allra längst upp på toppen tog vi oss.
Varken Baron eller Falstaff satte något större värde på den vidsträckta utsikten. Däremot märks det på dem att de tycker att det är roligt att vandra på nya platser. Andra dofter, andra möten - som korna på bilden - ger dem nya och spännande intryck.

Det är nog med hundarna som med oss människor, att de uppskattar ombyte av miljön. Det kan bli tjatigt att alltid gå samma välkända stigar. Att se något nytt ger dem stimulans och glädje.

Förresten: jag hoppas att våra blogggäster också gör ett besök på vår brukshundklubbs fina och innehållsrika hemsida, nu med många julhälsningar från oss och våra klubbkamrater.

Låt det snöa!

Baron och Falstaff längtar nu efter snö.
Fotot här är taget i i fjor. Se så roligt de har! Att få pulsa runt, köra ett race och leka i vita drivor har de inte kunnat göra på väldigt länge nu. Att det sen fastnar snöklumpar i päls och på tassar har de hunnit glömma.
Förresten är de nu alldeles nyklippta, så till det yttre är de helt förberedda på snövinter.

Vi har en granne som förra året satte upp en snögubbe som bär ett plakat med texten "Låt det snöa!" Den hade god effekt: det kom massor av snö.

I år har jag inte sett skylten, men jag tror att jag får be honom montera den i år också. Kanske kan den göra nytta, till Falstaffs och Barons stora glädje och belåtenhet.

Om godis

Vi letar ibland efter bra godis till Baron och Falstaff, som de kan få som belöning när de har gjort något bra, eller helt enkelt bara som uppmuntran.

Godiset ska förstås vara sådant som hundarna tycker om, men helst också nyttigt.

Nu tror jag att vi har hittat det optimala: en påse med små bitar av något som sägs ha "hög smaklighet" och dessutom är berikat med vitaminer och mineraler. "For good life", som det står på påsen.

Men det allra bästa med detta godis är att det kallas för "Einstein Stimulus" och att det sägs främja hundarnas tankeverksamhet: "makes dogs think".

Om reklamtexten talar sant måste det vara rena mirakelmedlet. Att Baron och Falstaff kan närma sig Einsteins intellektuella kapacitet! Ägna sig åt avancerad tankeverksamhet bara med hjälp av några godbitar!
Vi avvaktar resultatet med stor spänning. Jag lovar att kontinuerligt informera bloggens besökare om den revolutionerande utveckling som vi nu förväntar oss.

Om vintermörker

Nu är dagarna årets allra kortaste.

För det mesta sluter sig vintermörkret om oss. Här i Skara går solen upp kl. 8.56, om den nu över huvud taget bryr sig om att gå upp. Solnedgången inträffar kl. 15.15.

Baron och Falstaff bryr sig föga. De tycker att nästan varje väder är bra, bara de får vara ute i det. Så när "vintermörkret kring oss står", blåsten viner och kylan tränger sig på har de ändå inget emot att ta igen sig en stund intill det som i somras föreställde en gräsmatta. Så om vi känner att vi längtar efter ljuset räcker det med att se på hundarna och lära av dem. Falstaff och Baron förmedlar så mycket ljus och värme till oss att det inte behövs någon som helst annan ljusterapi.

Om en rondellkoja

För en tid sedan fick Skara en alldeles egen rondellhund.

Jag syftar inte på Baron eller Falstaff, för trots mångsidighet, begåvning och kunskaper är de inte utbildade eller examinerade rondellhundar. De har inte ens genomgått anlagstest!

Nej, den här rondellhunden vaktade med stil och värdighet en cirkulationsplats vid stadens infart. Tyvärr försvann den, och jag undrar varför.


Kanske trivdes den inte. En orsak kan vara att den inte hade någonstans att bo. Men nu har den fått det! En rondellkoja är utplacerad. Visserligen inte i samma rondell som var rondellhundens egentliga revir, men den hittar kanske tillbaka. Det hoppas jag, för det vore roligt!

Fast jag tror inte det. Vilken hund vill bosätta sig i en koja med inskriptionen "hotdog" eller "fyllehund"? Under inga omständigheter skulle Falstaff eller Baron vilja bo där.

Om närhet

Baron och Falstaff har lite olika inställning till närhet.

Falstaff älskar att vara alldeles intill matte eller husse. Ofta får han inte nog av att gosa: att bli klappad och kelad med. Han tycker om när man kliar honom bakom öronen. Eller när man klappar honom på bröstet och magen. Han lägger sig gärna med alla tassarna i vädret så att han ska bli smekt på magen.

Baron däremot är mer förnämt restriktiv. Han gillar rejäl massage på hela kroppen och nästan grymtar av välbehag. Det gör honom också väldigt lugn. Det har till och med hänt att han somnar under pågående massage. Men att bara bli kelad med eller klappad - det är inget för honom. Håller vi på med det för mycket och för länge går han sin väg.

Apropå somna: igår kväll somnade Falstaff på mattan framför tv:n på husses hand. Det tyckte han var skönt och tryggt. Också husses hand och arm somnade.

Det gjorde alls ingenting. Jag ville inte störa eller väcka honom. Och att få känna närhet till Falstaff eller Baron - det fyller mig med stor lycka och glädje.

Två glada möten

Det har varit en lyckodag för Baron och Falstaff: på samma dag har de träffat två av sina favoritkompisar.

Redan på morgonen mötte de sin kompis softis-tiken Akila, och hundarna blev förstås överförtjusta. De fick nästan glädjefnatt, och gjorde några praktfulla rusher. Det är särskilt Falstaff som gillar henne. De är mer jämnåriga och samspelta. Baron rycks med, men efterhand betraktar han "ungdomarna" med milt överseende.




På väg till skogen träffade vi helt apropå och som hastigast gamla beardis-kompisen Pepsie (Synvillans Söta Sara). Vi ses inte så ofta nuförtiden, eftersom Pepsie och hennes matte inte bor kvar i stan. Men under flera år sågs vi ofta och hade mycket roligt, och speciellt Baron - sedermera också Falstaff - tyckte alltid att hon var en härlig lek-, bus- och träningskompis.


Med två så glada möten kan dagen inte annat än anses som mycket lyckad. Sen får det vara hur gråmulet som helst. Falstaff och Baron är helt tillfreds!

Om att baka

Igår, på Lucia-dagen, bakade matte lussekatter.

Huset fylldes av de ljuvligaste dofter: saffran och nybakade bullar.

Men Baron och Falstaff är inte intresserade. De har aldrig varit några kakälskare, vilket möjligen beror på att de aldrig har fått smaka några. Och att de helt nonchalerar lussekatter kan dessutom bero på att de kallas - ja, just det: lussekatter!

Annat blir det när det är dags att förbereda skinka och julkorv. Då är hundarnas uppmärksamhet på topp, och de iakttar varje moment i tillagningen.




Fast de kanske reviderar sin inställning till sötsaker, om vi hinner få den kakform som vi har beställt och som ses på bilden. Pepparkaka i form av en bearded collie - kan det vara något?




(Tack till Emma, som tipsade mig om kakformen!)

Om tugg

Falstaff och Baron tuggar gärna på olika material.

Som valp gav sig Baron på våra köksstolar, men sen dess har varken han eller Falstaff angripit husets inredning. Inte heller bryr de sig särskilt mycket om hårda tuggknutar, som jag vet att många hundar älskar.

Nej, deras favoriter är pressade tuggpinnar, eller "mumsrullar", som de också kallas. På fotot väntar de på utdelning av en sådan pinne.

Annat uppskattat godis är märgkex och sådana kex som sägs rensa tänderna. Vid riktigt högtidliga tillfällen - som till exempel efter pälsvård - utdelas en bit torkat griskött.
Idag fick både Baron och Falstaff stå ut med omfattande bad med shamponering. De fann sig i behandlingen med stort tålamod, och var värda det väntande grisörat!