Om ett ovanligt möte

Under våra dagar i Blekinge får Baron och Falstaff uppleva en hel del.

De tränar simning och agility, vandrar på Östersjöns strand, samlar på sig ett antal fästingar och har en ganska omväxlande tillvaro.

Men det mest sällsamma var nog mötet med Bäckahästen! Ståtlig, vit och respektingivande står den staty i Brunnsparken i Ronneby.

Baron och Falstaff blängde försiktigt på den och på distans: ett sådant djur kan man inte veta var man har. Att den inte rör sig eller har någon doft som går att identifiera är ingen garanti för ofarlighet.

Men mötet avlöpte väl, både för hundarna och för Bäckahästen själv.

Om ett blogguppehåll

Falstaff och Baron åker nu med matte och husse på ett antal dagars miljöombyte, till Blekinge.

Vistelsen blir datorlös - i stort sett - och därför gör hundarnas blogg nu en paus.

Vi hoppas på våra trogna gästers tålamod och förståelse. Glöm inte bort oss!

Håll ut: vi kommer tillbaka!

Avslutning på viltspårkurs

Igår avslutades Barons och Falstaffs viltspårkurs.

Falstaff är redan godkänd i anlagsklass, men fick ändå gå ett sådant spår som träning. Synd att han blev så ivrig, skällde och kollade matte hela tiden. Men han var aldrig längre än några meter från spåret och hittade viltdelen utan minsta problem. "En mycket trevlig hund", tyckte domaren.

Baron utstrålade som vanligt lugn och säkerhet. Han blev lite förbryllad vid "återgången", men kom snart på att det var en återvändsgränd. Vinklarna bekymrade honom inte, och ändå var det bloduppehåll på en av dem.

Kvällen avslutades med korvgrillning - och så var det roliga slut för den här gången. Men vi har fått med oss två rådjursklövar, så vi kan fortsätta att träna på egen hand.

Ett litet jubileum

Baron och Falstaff har nu har haft över femtusen gäster på sin blogg, sedan den försågs med besöksräknare.

Även om de flitigaste besökarna antagligen är matte och husse själva är det väldigt roligt att också många andra har hittat hit.

TACK, alla kända och okända som den här tiden har tagit del av våra och hundarnas äventyr! Vi hoppas att vi också i fortsättningen ska kunna förmedla lite av Barons och Falstaffs vardagar och helger i ord och bild.

VARMT VÄLKOMNA tillbaka!

Om häckklippning

Baron och Falstaff deltar alltid med liv och lust i trädgårdsarbetet.

Idag var det dags för årets första klippning av häckarna. Hundarna vakade noga över vårt agerande, och såg till att häckarna blev raka och jämna.

De undersökte noga alla kvistar, grenar och blad som föll till marken. Det gäller att veta allt, att ha full kontroll över hela tillvaron.

Den elektriska häcksaxen höll de sig borta från. De vet hur det är: det är inte bara häckar som behöver klippas. Det görs då och då med dem själva också.

Därför har erfarenheten lärt dem att hålla ett visst säkerhetsavstånd till alla sorters saxar!

Om dekorativa regntäcken

Vi köpte regntäcken åt Baron och Falstaff för inte så länge sedan.

I alla år har de klarat sig utan, och det har gått bra. Regniga dagar har de blivit blöta, men vi har gnuggat dem någorlunda torra med frottéhanddukar. Sen har de torkat på ett par timmar.

Nu förstår vi inte hur hundarna har klarat sig så många år utan sina täcken. Idag har det regnat länge och väl, och efter våra promenader har vi bara behövt torka dem på ben, mage och huvud.

Så visst är det skönt att Barons och Falstaffs ryggar och sidor förblir torra.

Dessutom tycker vi att det ser trevligt ut när de är klädda för ruskväder.

Under köksbordet

Baron och Falstaff har utvecklat mycket bestämda morgonrutiner.

Efter den timslånga promenaden ska vi först rengöra och fylla på de fyra vattenskålar som är strategiskt utplacerade i huset.

Sedan ska de få sin frukost: basmaten (pellets), kryddad med var sin knäckebrödsmörgås med leverpastej.

När de sedan har sköljt ner maten med vatten och torkat nosarna i trädgården fattar de posto unde köksbordet. Där ligger de medan matte och husse äter sin frukost.

Det är en bra position, och den kan vara lönsam. Även om hundarna aldrig får något medan vi äter händer det att vi oavsiktligt tappar något. Erfarenheten har lärt dem att det är klokt att hålla sig i närheten!

Om en frälsarkrans

Vid Hindsbosjön hänger en frälsarkrans. Den är dekorativ, men jag vet inte om den har kommit till användning någon gång.

Varken Baron eller Falstaff lär någonsin behöva den.

För det första är de mycket simkunniga, vilket vi har berättat om åtskilliga gånger. De skulle utan svårighet och utan simdyna kunna simma runt sjön.

Och för det andra skulle ingen av dem få för sig att frivilligt hoppa i. Falstaff gjorde det visserligen en gång som valp, när han frestades av ett par änder som glidflög in på vattenytan. Men det var en engångsföreteelse.

Fast visst är det bra att kransen hänger där. Det kan ju bli så att någon hund som inte simmar lika bra som Falstaff och Baron ramlar i ...

Om vattenträning

Idag har Baron och Falstaff varit på sitt älskade Tassrelax och simtränat.

Simning är inte bara fysisk träning, utan kan också vara en bra kontaktövning. Med händer och röst visar vi och talar om vart hundarna ska vända: till höger eller vänster i vattnet. Därför måste de hela tiden vara uppmärksamma på oss som förare.

Men kanske går det att utveckla simningen ännu mera. Rally-lydnad i vatten, till exempel? Att lära hundarna att svänga ett visst antal grader i en bestämd riktning. Eller simma slalom mellan några flytande koner.

Kanske vatten-agility? I nästa liv får vi bygga ett äventyrsbad för hundar, med ett antal vattenbaserade hinder som de kan tycka är roliga.

Det tål att fundera på! Båda simsporterna kan säkert utvecklas och så småningom resultera i officiella tävlingar. Baron och Falstaff ligger bra framme i träningen!

Om bilen

Bilen tillhör Baron och Falstaff, det är deras fasta och välgrundade åsikt.

Den är till för att de ska ha något att åka i - till hundklubbar, tävlingar och till sina kompisar.

Matte och husse har till uppgift att tjänstgöra som deras chaufförer, ofta på obekväm arbetstid. Dessutom ska de ordna med rena filtar att ligga på, vatten att dricka och välputsade fönster att se ut genom.

Vidare ska matte och husse se till att all utrustning finns med. Spårlinor och selar, proviant, förbandslåda och leksaker - ingenting får glömmas bort.

Men snälla matte och husse: ta nu bort majblomman! Visserligen är det fortfarande maj månad, men blomman passar illa en dag som den här, med bara fem grader, regn och rusk!

Om en kursavslutning

Igår var det dags för Falstaff och Baron att säga tack-och-adjö till aktiv-promenad-kursen på klubben.

Till ackompanjemang av skottsalvor från grannen skjutbanan - bra skotträning! - gick vi en sväng i skogen och pausade med platsliggning och inkallning.

Lång blev inte turen. Det väntade oss en attraktion: en inspirerande presentation av rally-lydnad. (Baron och Falstaff - kanske vi skulle åka upp till klubben lite då och då och smygträna?)

Korvgrillning avslutade, och sen var det slut för den här gången. Men vi ses till hösten: Disa, Dilba, Marrón, Loffe och allt vad hundarna heter. Och naturligtvis Baron och Falstaff!

Om fotografiska bekymmer

Det är inte helt lätt att fånga Baron och Falstaff på samma foto.

Visserligen är de nästan alltid tillsammans, men de är rörliga och håller igång så att jag sällan hinner få upp min lilla kompaktkamera.

Inte heller lyckas jag särskilt ofta fånga något action-fyllt moment, framför allt inte där hundarna agerar på samma foto.

Så bloggens besökar får därför oftast hålla till godo med "Baron och Falstaff vilar", eller "Hundarna tar igen sig".

Även om de illustrerande fotona inte blir så kul kan jag försäkra att Baron och Falstaff själva är mycket roligare!

Om parkbänkar

Falstaff är en stor vän av parkbänkar.

Han och matte har kommit på att de kan användas till mycket. Att sitta på, förstås, och ta igen sig en stund.

Falstaff går gärna balansgång på bänkar, och av någon anledning är det roligare ju smalare de är. Lyckas det bra blir det godis i belöning.

Så när Falstaff får en bänk i sikte blir han målmedveten och vill dit. Vem vet vad som kan hända där!

Agilitytävling i backspegeln

Här berättar Mari om sitt samarbete med Baron i Töreboda:

Så har då Baron och jag deltagit i ytterligare en agilitytävling – på Baronvis. Denna gång var tävlandet i Töreboda på den trivsamma brukshundklubbens område. Vädret var perfekt och domare Börjes banor var roliga och lite knixiga.

Baron och jag piggade upp oss med bus och köttbullar. Övningshindren vid sidan av tävlingsbanan klarade Baron alldeles galant – även slalomhindret!

Agilitytävlingen började bra med Baron sittande framför starthindret inväntande mitt startkommando. Tredje - eller var det möjligen fjärde - hindret var A:et. På nervägen snubblade Baron till och tappade farten och ville inte ta hopphindret därefter. Därför fortsatte vi till mål efter en egen väg passande Baron. Vi fick naturligtvis ingen placering, men Baron hade roligt och så även matte.

Tävlingen på hoppbanan föregicks av mycket svansviftande och nosande efter ”tjejer”. En köttbulle går inte att jämföra med tjejdofter. Dessutom passade det perfekt att rulla runt på gräset minuten före start. Nåväl. Baron satte sig lydigt framför starthindret och väntade på mattes startsignal. På Barons egensinniga vis sprang han förbi starthindret, men återfördes av matte och tog elegant första hindret. Han klarade sig bra fram till och med slalomhindret som han gick igenom lugnt och värdigt. Därefter kom det ett hopphinder, som Baron vägrade att ta. Då tog vi åter en egen väg som gick genom tunnlarna, säcken och det avslutande hoppet.

Så här kommer det nog att bli i fortsättningen när Baron och jag ska tävla i agility. Baron är en hund med mycket glädje och trygghet inom sig. Samtidigt är han lite envis och mycket självständig. Passar det inte att ta ett visst hinder, får det vara. Det finns andra hinder, som är bättre och roligare för tillfället.

Visst är det härligt med en hund som väljer väg själv. Det tyckte jag i alla fall i Töreboda. Varken Baron eller jag hade tråkigt. Kanske säger det en del om vem som bestämmer på banan. Baron är nio år och har väl rätt att gå sina egna vägar. Agilitytävlandet för oss blir i fortsättningen mycket intressant och spännande.

Ännu en rolig dag

Tänk att en agility-tävling kan vara så allt igenom trevlig, trots att matte och Baron diskades i båda loppen!

Men allt var positivt: arrangemangen i Töreboda, det lagom varma vädret, många av våra vänners framgångar och Falstaffs och Barons alldeles omisskännliga glädje under dagen.

Så det finns inget att klaga på. Både vi och hundarna har haft en härlig dag - tillsammans med den stora och glada familj som våra agility-kompisar består av!

Titta på fotot! Den kringresande agility-cirkusens tillfälliga bostäder. I vilket tält bor Falstaff och Baron?

Varsågoda: gissa!!!

Om bajs

Jag läser i Dagens Nyheter under den vitsiga rubriken "Kuslig skit":

"Varför är det obligatoriskt för hundägare att plocka upp efter sina fyrbenta vänner, när ryttare slipper göra detsamma?"

Bra fråga! Det må förhålla sig hur det vill med hästbajs, men vi är noga med att alltid plocka upp efter Baron och Falstaff. Ingen behöver riskera att trampa i något som de har lämnat efter sig på vägar och stigar.

I Skara är man också generös: vi har tillgång till gratis (= skattefinansierade) bajspåsar som finns att hämta utefter de vanligaste promenadvägarna.

Inte för att bajspåsar har varit någon större post i vår budget för hundarna, men det är ändå en uppmuntran och en trevlig gest som Baron, Falstaff och vi själva uppskattar.

Vila efter arbetsinsats

Här tar Baron och Falstaff igen sig efter gårdagens viltspårträning i Botorp.

Efter hand har vi ökat svårigheterna. Nu är spåren längre, med återgång, flera vinklar och bloduppehåll.

Men det vållade inte hundarna några större besvär. Båda letade sig fram till den avslutande viltdelen utan märkbara bekymmer.

Falstaff struntade helt i återgången, och fortsatte spåret direkt. Det var som om han visste att det här är ett villospår. Synd bara att han blir alltför ivrig och otålig. Han vill så mycket, och har ännu inte riktigt tålamod.

Baron spårar som vanligt eftertänksamt och låter sig inte luras av fällorna. Återgången gick han in på, men förstod snart att det var ett falskt spår, och återvände till det rätta spåret.

Efter en sådan arbetsinsats är det skönt för hundarna att idag ta igen sig på gräsmattan. Det har de förtjänat!

Vaccination och operation

Igår var det dags för den årliga vaccinationen av Baron och Falstaff.

Det är aldrig några problem. En snäll veterinär gosar med dem och ger dem omärkligt en spruta i nacken. Det enda de undrar över är varför husse ska betala för att någon klappar dem och bjuder på godis. Det ska inte behöva kosta något!

För Baron räckte det inte med det. Han har en tid haft en vårta, en sorts utväxt mellan två klor på ena framtassen. Inget elakartat eller något som han har besvärats av. Men vi var rädda att den skulle spricka och orsaka infektion.

Så han fick en lugnande spruta, och medan han sov djupt brände veterinären bort svulsten med något som såg ut som en lödkolv, hur lätt som helst. Det luktade lite bränt, och Falstaff nosade sedan förundrad på honom: "är du verkligen storebror Baron? Så här brukar du inte lukta. Har du varit ute och eldat?"

Stängt för säsongen!

Det här blir det sista fotot på länge med Baron och Falstaff på Axevalla hed.

Nu är det tillstängt, det går inte att köra in med bil och vilken dag som helst släpps kreaturen ut på grönbete.

Så vi får vänta ett halvår innan vi återigen kan låta hundarna vara fria på en av sina absoluta favoritplatser.

Visst kan vi gå koppelpromenader året runt på heden. Men med alla kor och hästar som betar där är det inte så trevligt. De kan vara närgångna, och så går det inte heller att undvika sådant som hundarna trampar i, och som de - i allra värsta fall - kan få för sig att rulla sig i.

Från ett fågeltorn

Från fågeltornen runt Hornborgasjön får man en vidsträckt utsikt.

Barons och Falstaffs husse är extremt höjdrädd, men vågade sig ändå upp i ett av dem. Tornen används mest av fågelskådare, som med handböcker, kikare och anteckningsblock kan tillbringa dagar där.

Men häromdagen fanns annat att beskåda: hundarna Baron och Falstaff med matte! Det var absolut något att fotografera.

Att hundarna betraktas från ett fågeltorn gör dem förstås inte till fågelhundar ...

Närhet till fåglar

Vi promenerade vid Hornborgasjön.

Baron och Falstaff var kopplade, men kunde ändå liksom vi själva förundras över det intensiva fågellivet. En symfoni av sång och läten, och flaxande vingar i luften.

En svan ruvade i sitt rede på en liten ö, ganska nära vattenbrynet. Den vaktande hanen simmade hotfullt mot oss och väste varnande: "kom inte närmare!"

Falstaff och Baron betraktade den med stor respekt: "vi har absolut inte tänkt komma närmare!"

Om en grillkväll

Grillsäsongen pågår för fullt, till stor glädje för Baron och Falstaff.

En fredagskväll ligger oset av grillkol och tändvätska som en matta över staden. Vi lägger korvar och marinerat kött på grillen, och hundarna ser till att hålla sig i närheten.

Och de blir inte lottlösa. När vi själva har ätit klart och kolen har falnat får de några korvbitar i sin mat.

Inte undra på att de äter upp. Det gör Falstaff nästan alltid ändå, men Baron är mera kräsen. Men om han har inandats ljuva dofter en hel kväll, och dessutom får grillade korvbitar i maten - ja, då behöver han inte trugas!

Om bävrar och vargar

I förrgår kväll var Baron och Falstaff på viltspårkursen.

Det gick riktigt bra för båda hundarna: glatt, säkert och med lagom tempo klarade de spåret, med vinklar och bloduppehåll.

Andra djur är också ute och rör sig i trakterna. En bäverfamilj bor där, och vi beundrade deras arbete. De gnager runt stammen tills trädet faller. Vilken beundransvärd yrkesskicklighet!

I skogarna har också en varg setts nyligen. Iakttagaren är trovärdig, så det är nog alldeles sant.

Det var kanske tur både för oss och för Baron och Falstaff att vargen höll sig undan när vi var ute i skogarna. Men visst hade det varit roligt att se en varg i vilt tillstånd. Fast ingen hade väl ändå trott mig om jag hade berättat det ...

Om en lekpark

Ibland åker vi med Baron och Falstaff till Folkets park.

Det är ett ganska stort, inhägnat område, med grönytor och skogsdungar. Hundarna gillar att springa runt, nosa och göra iakttagelser.

Men den Stora Attraktionen är lekplatsen. Där finns karusell, gungor och klätterställningar. Naturligtvis kan vi bara gå dit om det är “barnfritt”, och så var det igår.

Falstaff älskar att balansera på en hängbro med upp- och nerfart. Men hans övningar går så fort så jag har hittills inte hunnit fotografera honom.

Baron rusar direkt bort till ett däck, som hänger i en stålwire. Ungarna använder det att åka på, i ganska hög fart. Av någon anledning är han mycket irriterad: skäller mot däcket och biter efter det. Han betraktar det med en blandning av ilska och förtjusning. Men vad han vill åstadkomma med sina attacker vet jag inte.

Om en gammal boll

Gissa vad fotot föreställer! Är det ett musei-föremål? En bit av ett klädesplagg från stenåldern?

Nej, det är den återstående resten av Barons och Falstaffs äldsta ännu överlevande leksak: fragment av det som en gång var en spänstig och välpumpad fotboll.

Vi köpte den åt Baron när han var unghund. Otaliga gånger har han lekt med den, och så småningom tappade den luft så att han kunde bita om den. Då fungerade den som en effektiv ljuddämpare: det gick inte att skälla för fullt med en boll i munnen!

Efter hand övertog Falstaff bollen, som då knappast kunde kallas "boll" längre. Den pulvriserades alltmer, och en liten skinnbit är numera allt som återstår.

Men fortfarande - på den f.d. bollens yttersta dagar - går den att tugga på. Med tanke på hur livskraftig den har varit och vilken mångårig glädje hundarna har haft av den måste den anses som en av de bästa investeringar vi har gjort.