Om spårning i äppelblomningen

Igår var det dags för spårgänget att träffas och aktivera hundarna med nosarbete. Den här gången kom alla till skogarna i Björstorp: Veronica med Rick, Jonas med Bonzo, Veronica med Pucko och Hjalmar – och så förstås Baron och Falstaff med matte och husse.

Alla hundarna jobbade bra. Falstaffs nos är i spårkärnan och han börjar nu bli säker på att plocka upp apporterna. Baron spårar på sitt vanliga lugna och eftertänksamma sätt, ibland lite fladdrigt, men han vet vad han gör.

Det är roligt att komma igång igen med regelbunden spårträning. Att vi lägger spår till varandras hundar gör det extra spännande: vi kan inte annat än lita på våra hundar.

För övrigt blommar vårt äppelträd nu. Det är bara ett litet träd och det ger inte särskilt goda äpplen. Men visst är blommorna vackra! Och så har hundarna ett alldeles eget träd att då och då lyfta på benet mot.

Om apportering i vatten

För några veckor sedan berättade jag om Barons talanger som vatten-apporterande fågelhund. Det illustrerades med ett foto där han simmar med en plastanka i munnen.

Men också Falstaff har visat mycket goda anlag för apportering i vatten. Det har han gjort hela tiden, men först nu kan jag redovisa fotografiskt bevis.

Än en gång återvänder vi därför till förra veckans simträning i Blekinge hundsim. Det syns väl att vatten är ett element där bearded collies jobbar alldeles utmärkt.

Fast man vet ju inte hur det skulle fungera i ett ”skarpt” läge. Att det går bra i en skönt uppvärmd bassäng är ändå inte så illa!

Blekinge i backspegeln

Så är vi tillbaka i Skara från vår Blekinge-vecka. Det har känts mycket uppfriskande med det miljöombytet, och vi kan inte klaga på omväxlingar – både i vädret och med aktiviteter.

Bloggens besökare bjuds här på ett litet fotocollage som ska förmedla stämning från dagarna i Blekinge: Baron och Falstaff tar igen sig, simmar och beundrar havsutsikt. Och så plockar matte liljekonvaljer.

Det känns alltid lite dystert att få lämna en plats där vi har trivts så bra och återgå till vardagen. Till och med Baron och Falstaff föreföll lite ”låga” igår.

Men vi blev uppiggade och glada av två SMS, som rapporterade om agility-framgångar för våra vänner. Frida tog en rosett med Myntha i Kumla och Anns Tia blev uppflyttad i Oxies hoppklass. Vi gläds med dem och gratulerar dem av hela vårt hjärta. Det blir roligt att följa deras – och andra klubbkamraters – fortsatta tävlingskarriärer!

Om dofter, blåst och mera hundsim

"VÄRMEBÖLJA I SOMMAR" läser jag på Expressens löpsedel idag.

Här i Blekinge känns det mycket avlägset. Åtta plusgrader på morgnarna, kraftig vind och regnskurar – sådan är vår dagliga meteorologiska situation.

Men det kan vi inte göra så mycket åt. Baron och Falstaff har fortfarande glada och omväxlande dagar, och vi får helt enkelt anpassa utomhusaktiviteterna efter rådande väderläge.

Att det spöregnade i förrgår kväll gjorde alls inget: då avverkade vi ännu en rolig simträning på Blekinge hundsim i Halahult. Genomblöta blev hundarna i alla fall, och genom ivrigt plaskande såg de till att matte och husse också fick sina kläder lätt fuktskadade.

Igår gick Falstaff och Baron en skön förmiddagspromenad med husse i Brunnsparken i Ronneby. Den parken lever absolut upp till utnämningen som "Sveriges vackraste park. Vi tog skydd för en obligatorisk regnskur i den fina japanska trädgården, och sedan var det bara att nosa sig fram i doftträdgården. Dofterna är starka nog för en människas luktorgan, och hur mycket kraftigare måste de inte vara för en känslig hundnos!

Idag gjorde vi en tur till Listerlandet och lät hundarnas pälsar bli genomblåsta av stormvindarna. Som väl är blev inte gårdagskvällens pälsvård bortblåst! Att sitta en stund och titta ut över havet är lika rogivande för människor som för hundar - det får vi tro.

Nu återstår bara lördagen av vårt besök i Blekinge. På söndag åker vi hem, och det bästa med den resan är att Baron och Falstaff får njuta av en riktigt lååååång biltur!

Nu är flocken i Blekinge ...

Jodå, det gick att hitta en internetanslutning! Jag har sökt skydd på Karlshamns bibliotek undan kyla och den tilltagande sydostsvenska blåsten, och att vara inomhus en stund gör alls inget.

Gårdagens höjdpunkt var besöket på Blekinge hundsim i Halahult, där Baron och Falstaff fick en riktigt ordentlig simträning i bassängen. Glatt och villigt simmade de en dryg halvtimme, och ivrigt skällande jobbade de på för fullt. Det var nätt och jämt att de lät sig hämtas upp ur det sköna vattnet, och jag undrar faktiskt hur länge de hade kunnat simma innan de självmant hade gett upp.

Efter sköljningen tog de igen sig och torkade i en av burarna med varmluftsfläkt, medan matte och husse intog kaffe med våffla. Vi – och framför allt hundarna – ser fram emot ännu en simövning i morgon eftermiddag! (Tyvärr gick det inte att publicera några foton - den här lånedatorn vägrar att ta emot dem!)

I övrigt är det kustnära promenader vi ägnar oss åt. Vågornas skvalp mot klipporna fascinerar hundarna och den friska luften och miljöombytet bekommer hela vår lilla flock ytterst väl.

Ett inte så önskvärt inslag i naturen är fästingarna! Efter varje promenad hittar vi nya i pälsarna, men som väl är har hittills ingen bitit sig fast, såvitt vi har kunnat märka. Förhoppningsvis har fästinghalsbanden god effekt, men hundraprocentig verkan har de inte, det säger oss erfarenheterna från förra sommaren.

Snart är det dags för en sen eftermiddags-promenad, och då hoppas vi att näktergalen är i samma högform som den har varit ända sedan vi kom hit i söndags. Jag undrar om hundarna också uppskattar den melodiska sången från dungarna. Det vill jag gärna tro!

Om att äta nyttigt

Barons och Falstaffs matvanor är något som säkert intresserar bloggens besökare! Det är ett komplicerat ämne, och det har tagit sin tid att utforma kosten så att den är både nyttig och välsmakande.

Baron är lite kinkig och får trugas en del, men det är nog så att vi har skämt bort honom. Falstaff är däremot matfrisk och äter nästan alltid med god aptit. Vi tillsätter glukosamin i deras foder, eftersom det säkerställer en god ledfunktion och hjälper kroppen att förnya ben, ledbrosk, muskler, senor och ledband.

Vi har också börjat använda något som heter MSM (metyl-solfonyl-metan) som lär förbättra cellernas funktioner. Både glukosamin och MSM ger vi i kryddmåttsstora doser, och såvitt vi kan förstå har hundarna inget emot de här tillskotten.

Vi hoppas förstås att kosten – tillsammans med alla andra aktiviteter – ska ge dem ett långt, friskt och aktivt liv. Och se på bilden: visst är det friska, nöjda och glada hundar!

För övrigt packar vi idag för en veckas semesterresa till Blekinge och därför får bloggens många trogna besökare vänta några dagar på nya rapporter om Falstaff och Baron.

Men ge inte upp: vi återkommer så snart vi snubblar på en Internetanslutning!

Om vallningens glädje

Titta på bilden: vilken beardis är det som vallar så snyggt?

Många som känner Baron och vet att han är en mycket duktig vallhund skulle nog säga: det är förstås BARON! Och om jag inte visste vem det är skulle jag nästan också gissa det.

Men det är fel, fast lite rätt ändå. Hunden på fotot är Barons mamma Emma (SUCH Alistair´s Just A Zweetie), och visst är hon lik Baron. Eller snarare tvärtom: Baron är henne lik upp i dagen.

Mamma Emma är nu 11,5 år gammal, och har nyligen gjort ett alldeles lysande vallanlagstest hos Calle Borgström på Ekebergs gård För oss är det väldigt roligt att veta att Baron inte har vansläktats: äpplet faller som bekant inte långt från trädet!

Emmas ägare och tillika Barons uppfödare är Ingela och Morgan Sandström på Kennel Beastlys och de har all anledning att vara stolta och glada över både Emmas och Barons egenskaper. Morgan tog fotot.

Falstaff påminner mig nu: husse, glöm inte att berätta att också jag har fullgjort ett godkänt anlagstest! Det gjorde jag redan som ettåring.

På aktiv promenad

Igår kväll var det avslutning för den trevliga ”aktiv-promenad"-kursen på klubben. Som vanligt deltog ett femtontal hundar med hussar/mattar på promenaden genom skogar och över ängar. Bortsett från den hela tiden pågående sociala träningen för hundarna pausade vi med en stunds platsliggning, och också övning i att passera varandra.

Det har förresten varit en skön och rolig sammansättning av de mest olika hundraser. Eller vad sägs om följande deltagarförteckning: softis, irländsk setter, welsh terrier, leonberger, cocker spaniel, foxterrier, golden retriever – jag har säkert glömt några. Javisst ja: två bearded collies! Rena rasparaden!

Kvällen avslutades på sedvanligt sätt med korvgrillning och fri samvaro. Sedan hade vi bråttom hem till finalen i Champions League mellan Arsenal och Barcelona – en fotbollsmatch som Baron och Falstaff bara ägnade ett förstrött intresse …

Om uppvaknandets glädje

De flesta morgnar följer Falstaff och Baron sina bestämda rutiner. Så här brukar det se ut:

* Falstaff önskar husse ”gomorron” med en blöt puss, och talar om för honom: ”Nu är det dags att stiga upp!”
* Baron hoppar upp i husses säng och Falstaff går ut i trädgården.
* Falstaff hämtar otåligt matte: ”Du får inte sova längre nu!”
* Alla samlas i köket.
* Matte brer en smörgås till hundarna, som sätter i sig den glatt och villigt.

Efter dessa procedurer är det sen dags för den långa morgonpromenaden.

Sådär ser det oftast ut. Husses och mattes frukost? Den får minsann vänta tills hundarnas diverse morgonbestyr är avklarade!

Om trädgårdsarbetets lycka

Jag funderar ibland på vad Falstaff och Baron tänker om vår lilla radhus-trädgård. Inte så att jag undrar om de tycker om den – tvärtom, de visar tydligt att de gillar att vara där.

Men de möts av de mest skiftande förhållanden där. När matte eller husse öppnar dörren för dem kan det se ut hur som helst. På vintern: snö, kyla och inget grönt. På hösten: blåst, regn och en massa nedfallna löv. På våren och sommaren: sol, grönska, blommor och gräs. Allt tycks dem nog möjligt på denna förtrollade och svårförutsägbara yta.

Så här års är det förstås en del arbete som måste göras. Gräs och häckar ska klippas, ogräs tas bort och rabatter ska grävas. Ja, apropå det: hundarna hjälper naturligtvis till. Baron mest med uppmuntrande tillrop (= VOV!), men Falstaff är en hejare på att gräva. På bilden assisterar han matte (eller om det är tvärtom!) med att snygga till mellan rosenbuskarna.

Om bilåkandets lycka

Tänk att det ska vara så alldeles oerhört roligt att åka bil!

Det räcker med att vi säger ”BILEN” och öppnar grindarna i kombin för att Falstaff och Baron med största glädje ska hoppa in och i bästa sämja sätta sig till rätta.

Ändå hade Baron länge besvär som valp. Vi kunde inte köra många meter förrän han mådde illa. Men han tränade bort det på några månader, och sen dess har det inte varit några problem. Falstaff har aldrig haft några bekymmer utan alltid tyckt om att åka bil.

Så bilen är ett av hundarnas absoluta favorittillhåll.

På lördagen var det så dags för Törebodas inofficiella agilitytävling. Två agility- och två hoppklasser, och eftersom husses knäskada håller i sig var Frida Engman än en gång snäll nog att ta över Baron.

Det syns att Frida och Baron blir alltmer sammansvetsade. Viktigast av allt: de tycker om varandra och har förtroende för varandra. Och det är en mycket stor tillgång och glädje för oss att Frida har velat ”köra” Baron så professionellt och skickligt. Ändå orkar hon fullt ut koncentrera sig också på sin egen hund, sheltien Myntha.

Att det inte gick så bra resultatmässigt i Töreboda kan förklaras – och det är inga bortförklaringar. Baron hade inte sin bästa dag: han var ”löptikfixerad” och sprang av banan, i riktning mot en god lukt. I förlängningen av en raksträcka stod dessutom en något argsint hanhund, och det störde hans koncentration. Till råga på allt blev det efter hand ganska varmt i solen, och det gillar inte Baron.Så han var trött, okoncentrerad – det var helt enkelt inte hans dag.

Han kommer igen – det gör han alltid! Och jag ska inte bli alltför kritisk nu: när han väl fick upp farten gick det som tåget. Vilken fart och glädje han kan visa framgår av Daniels underbara bild med Baron på väg genom däcket.

Sista hoppklass-loppet tog matte Mari över, och här följer hennes egen berättelse:

Så var tiden kommen! För det som Bengt vid flera tillfällen under de senaste åren försökt påverka mig att göra. Springa ett agilitylopp med Baron!

Först gick jag hoppbanan med Frida som utmärkt coach. Sedan pratade jag med domaren och sa att det är mitt första lopp så jag vill inte ha några felpoäng eller någon vägran. Därefter tog jag med Baron på en promenad för att egga upp honom och få honom att inse att nu är det matte som ska ta honom runt banan. Jag gosade med honom och busade lite med honom, men Baron var inte särskilt tilltalad av mina försök till kontakt.

Monika och Brindisia var före oss i banan, och jag passade på att kolla in hur de tog sig runt. De är fantastiska i sina lopp. Sedan var det dags. Jag kände ingen nervositet utan tänkte att Baron får ta det i sin takt. Och det gjorde han. Slalom är ju inte hans grej och det kom lite för tidigt i loppet. Han skällde som vanligt och matte var ju inte bra på att handla. Bäst gick det på upploppet med alla hopphinder efter varandra. Det passade Baron bättre.

Vi kom i mål utan så många felpoäng men blev diskade på grund av för lång tid på banan. Det var en erfarenhet, som var rolig för mig och som gav mersmak. Vad Baron tyckte vågar jag inte tänka på. Kanske han kan tänkta sig att ställa upp med matte en gång till. Jag hoppas det!

(Fotot av Mari och Baron på banan är taget av Frida Engman.)

Eftersom viltspårkursen avslutades förra veckan kunde vi i onsdags kväll återknyta bekantskapen med den trevliga ”aktiverad promenad”-kursen.

Ett femtontal glada hundar med mattar och hussar gav sig ut på Sörboleden, strax utanför Lundsbrunn. Med start vid Dala kvarn vandrade vi i Mariedalsåns vackra ravin, där ån flöt stilla, marken var fylld av vitsippor och träden var i full färd med att grönska. Några hundar passade på att svalka sig i vattnet, dock inte Baron eller Falstaff. De nöjde sig med att dricka en slurk varhelst de kom åt.

Vi hade inte så mycket tid att njuta av naturen och scenerierna. På plankor och små broar gällde det att hålla koll på både hundarna och den egna balansen. Så det blev en mycket rolig och ibland lite mödosam vildmarksvandring.

Till den leden återvänder vi gärna flera gånger!

Så igår kväll var det dags för spår i Björstorp med Veronica och Jonas och deras hundar Rick och Bonzo. Veronica med Pucko och Hjalmar fick tyvärr förhinder.

Baron och Falstaff spårade sådär: lite tveksamt och de var nog mer intresserade av diverse andra dofter på marken. Möjligen har någon lagt ut slaktrester till viltet? Men det var ändå OK – hundarna följde spåret och markerade apporterna. Så vi får vara nöjda, särskilt som vi inte har tränat personspår så många gånger i vår.

Har Baron nu plötsligt blivit en vatten-apporterande fågelhund?

Man skulle kunna tro det av bilden att döma. Och varför inte: en så mångsidig hund som en bearded collie duger väl till allting, och kan säkert lära sig apportera, också i vatten.

Nåja, skämt åsido. När vi har gjort klart vårt träningsprogram i poolen på Hundhälsan brukar vi avsluta med att låta hundarna simma fritt efter sina respektive favoritleksaker. Falstaff har en plastflaska som det står ”Dog Beer” på (fast den är förstås tom!).

Baron älskar den fågel som han har i munnen, och att simma fritt efter den är simningens absoluta höjdpunkt!

Igår åkte vi till Tibro för friskvårds-simning hos Nina på Hundhälsan. Men det var härligt väder med strålande sol, och därför gav vi oss iväg i mycket god tid, för att göra en extra utflykt och se hur långt våren har kommit.

Den har kommit långt! Vi tog en rejäl fikapaus vid Ransbergs hembygdsgård (se bilden) och åkte sedan runt sjön Örlen.

En skön dag för både hundar och människor, och det var nästan så att husse och matte blev avundsjuka på Baron och Falstaff som fick en god stunds uppfriskande och hälsosamma simturer i poolen.

Idag har vi varit på hundutställning i Larv. Bara lugn, kära bloggbesökare: vi har förstås inte ställt ut Falstaff och Baron, men vi tycker att det är kul att titta på och handla lite hundprylar. Men framför allt är det roligt att möta nya och gamla vänner, både människor och hundar.

Så vi har köpt grisöron, Plaque Off, spårapporter och en ny halkfri filt som hundarna ska ha på skötbordet. Vi har gått runt bland ringarna och tälten, och naturligtvis har vi alldeles särskilt spanat in beardisarna.

Flera sidor på bloggen skulle kunna fyllas med att berätta om alla vi har träffat, och det går ju inte. Så jag nöjer mig med att nämna familjen Toftevall från Kungsbacka och deras två beardistikar Mimmi och Fanny. Liksom våra hundar kommer deras också från kennlarna Beastlys och Reinlakes. Mimmi heter Beastly´s Final Time och har samma pappa som Baron – de är alltså halvsyskon. Fannys namn är Reinlake´s My Sweet Pina Colada.

Se på fotot: vilka trevliga och vackra beardisar! Precis som Falstaff och Baron …

Vår lördags-utflykt gick idag till Vänerns strand, och till vännerna Gun-Brith och Rune i deras sommarstuga i Truve. Skönt att andas lite frisk sjöluft, och medan matte och husse fikade intog Baron och Falstaff en strategisk position vid flaggstången. Mullvadar hade grävt åtskilliga sår i gräsmattan, men naturligtvis vågade ingen visa sig så att hundarna – efter önskemål från värdarna – fick tillfälle att jaga bort någon.

På hemvägen släppte matte av husse och hundarna så att de fick gå en rejäl och lössläppt promenad ovanför Uddetorp, till stor del på järnvägen. Bloggens gäster kan vara lugna: det är en museijärnväg, så risken att möta ett X2000-tåg är försumbar. Så här års har inte ens ångloken startat sina resor. Skylten med texten ”Livsfarligt att beträda spårområdet” ignorerade vi, och trotsade alltså livsfaran!

För ett ögonblick förflyttar vi oss några veckor tillbaka i tiden.

Platsen är Tomtens brukshundklubb och agilitytävling. Det är vår vän Frida som kör Baron, och nu är det slutspurt i hoppklassen. Allt har gått bra och Baron har noll fel. Nu är bara upploppet kvar: tre hopphinder. Ge nu järnet, Baron! Han flyger över hindren i full speed och går i mål på en bra tid. Frida och Baron klappar om varandra och båda vet att de har gjort en storartad prestation tillsammans.

Det mästerliga fotot av Baron över de sista hindren har Daniel Andersson tagit, och jag visar det på min blogg med hans tillstånd.

För ovanlighetens skull får bloggens besökare se ett foto utan Baron och Falstaff!

Så här ligger det till: igår kväll avslutades vår viltspårkurs med korvgrillning. Vi började förstås med att lägga spår åt varandras hundar, och sen promenerade vi till Bockön – en mycket naturskön plats intill en liten sjö – och satte igång grillen. Medan spåren mognade och låg till sig fick Baron och Falstaff ta igen sig i bilen: ladda upp inför det väntande nosarbetet. Så på bilden ses spårgänget njuta av kvällssol och nygrillade korvar. Jag hoppas att Baron och Falstaff INTE får veta att på deras blogg syns en drever, en spaniel och huvudet på en Coton de Tuléar!

Sen var det dags. Falstaff först ut, och eftersom matte inte kunde vara med fick han visa husse vägen. Spåret var kvalificerat, långt och med bloduppehåll och flera vinklar. Men han klarade det galant och med glädje. En gång blev han otålig på husse, och skällde irriterat, men sedan var det raka spåret (!) till den väntande belöningen: rådjursklöven.

Så var det Barons tur. En liten snurr strax i början, men tog sedan an spåret och löste alla svårigheter på sitt vanliga lugna och eftertänksamma sätt. I triumf hemförde han den avslutande rådjursklöven.

Igår tränade vi också skott, och det är inga bekymmer för hundarna. Visst är de berörda, men som det heter i det omdöme de båda har fått i mentalbeskrivningen: ”Avtagande reaktioner på skotten/riktar intresse mot skytten/återgår till aktivitet/passivitet.” Särkilt Falstaff ”riktar intresse mot skytten”. Det är som om han vill säga: ”Vem sjutton är det som skjuter och väsnas!!! Honom ska jag kolla!”

Det har varit en nyttig, rolig och givande kurs, och det är riktigt synd att den redan är slut. Men Baron och Falstaff kommer igen: senare i vår väntar öppen-klass-prov!

Den lilla trädgård vi har är underbar för hundarna. Den räcker till för hopp och lek, men också som lugn och rofylld oas.

Baron och Falstaff har utsett var sin favoritplats, som fotona här illustrerar. Barons bästa läge är alldeles nedanför den lilla rosenrabatten. Där får han lugn och ro, och kan spana in det som händer i närområdet.

Falstaff föredrar längst ner, intill häcken och under en vinbärsbuske. Han har på eget initiativ grävt en liten grop, och när han ligger i den är han skyddad, och kan dessutom på nära håll kolla vad som händer på gatan: vilka som går förbi och eventuellt hotar hans revir.

Så här mår de bra. Det är idealiskt för nyfikna och vetgiriga hundar, och ändå utrymme tillräckligt för att ibland rasa ut.

Också idag har vi gått en runda på Axevalla hed. Det blir soligare, varmare och grönare för varje gång vi är där.

På hela det vidsträckta området finns – såvitt jag vet – bara en enda sten ovanför markytan. Falstaff älskar den! Så fort vi närmar oss och han får syn på den rusar han dit som skjuten ur en kanon. Sen ställer han sig på bakbenen, spanar ut över heden och väntar på att vi ska komma fram. Baron har inte brått – han förstår inte riktigt Falstaffs ohämmade förtjusning över den här stenen. Framför allt går det inte riktigt lika fort för matte och husse.

Visst ja – jag berättade igår om Barons fullständiga namn enligt registreringsbeviset. Idag är det dags för Falstaffs: ”Reinlake´s Alive and Full of Magic”. Inget namn kunde bättre överensstämma med hans personlighet. ”Alive” – synnerligen livfull! ”Full of Magic” – förtrollande charmfull! Falstaffs registrerade namn säger allt.

Igår: valborgsmässo-afton och kungens 60-årsdag. Med lite kreativt räknesätt skulle man kunna säga att Baron och kungen är lika gamla! Baron är drygt åtta år gammal, och det sägs ju att varje år i en hunds liv motsvarar sju ”människoår”. 7 x 8 = 56, och det går väl att tänja ända till 60 … Jag medger att matematiken är tämligen flexibel, men varför inte? Jämförelsen mellan Baron och kungen kan utsträckas: Baron heter ”Beastly´s Highland Emperor”, alltså KEJSARE!

Falstaff, då? Han är lite drygt fyra år gammal, och vi räknar: 7 x 4 = 28. Det betyder att han är ungefär jämnårig med kronprinsessan Victoria. Eftersom han är uppkallad efter Shakespeare´s figur ”Sir John Falstaff” är det inte alltför långsökt att säga att han åtminstone är adlig.

Idag, första maj, gick vi en regnblöt och småruggig tur i Petersburg, första delen av Flian-leden. Det är lätt att gå vilse i ruskvädret, men till all lycka har vi en erfaren kartläsare och vägvisare med oss - Baron! På fotot studerar han kartan för att sedan ange färdriktningen.