Om vikt

På sistone har det talats om att många beardisar är överviktiga. Några kilo extra gör dem en aning mulliga.

Varken Baron eller Falstaff har eller har haft problem med vikten. Baron väger 21 kilo och Falstaff drygt 23, och så har det varit ända sedan de blev vuxna.

Särskilt Falstaff har god aptit och försmår inte mat eller godis. Baron har aldrig varit särskilt matglad, men han äter vad han behöver.

Hundarna rör sig mycket och ofta, och det bidrar naturligtvis till att hålla deras vikt konstant.

Matte och husse håller också igång, men vad hjälper det! Tänk om vi hade lika lätt att hålla vikten som Baron och Falstaff!

Om solbadare

Tillfällen att fotografera Falstaff och Baron i solsken har inte varit många i sommar. Så njut av anblicken, kära bloggbesökare.

Nu är hundarna alls inte några soldyrkare utan föredrar för det mesta skugga. För dem har det således varit en bra sommar, utan någon påfrestande värmebölja.

Fast när det är lite kyligt ute kan de tänka sig att lägga sig och värmas av solstrålarna.

Växlande molnighet är deras favoritväder. Men helst ska molnen inte släppa ifrån sig någon nederbörd ...

Om veteranbilar

Hundar och bilar hör ihop, det är något som Falstaff och Baron med all rätt är övertygade om.

Också gamla veteranbilar, som till exempel denna skönhet: en välvårdad Triumph från år 1946, visad på en utställning i Skara idag.

Fast Baron och Falstaff föredrar modernare åkdon, som deras egen bil: en inte riktigt så välvårdad Opel Astra från år 2005. Alltså nästan sextio år yngre!

Att de älskar att åka beror nog mest på att bilen transporterar dem till alla möjliga roliga aktiviteter. Dessutom gillar de att titta ut genom fönstren och studera den förbipasserande naturen.

Däremot är hundarna inte så förtjusta i alltför höga hastigheter. Då hinner de inte med att kolla omgivningarna. Det är viktigt att göra det - de har kontrollbehov!

Om två rondellhundar

Baron och Falstaff fick nya grannar häromdagen.

Två glada rondellhundar har fattat posto i den närbelägna och alldeles nya Hindsborondellen. En lystrar till (?) namnet Molle, men vad den andre heter är obekant.

Hursomhelst: de är ett glatt och trevligt inslag i gatubilden, och låt oss hoppas att de får stå kvar lite längre än alla andra rondellhundar här i stan.

Skulle de försvinna kan möjligen Falstaff eller Baron tänka sig att tillfälligt och under kort tid - mot skäligt arvode - vikariera som t.f. rondellhundar.

Om ett hundcafé

Aftonbladet berättar om Lottas hundcafé utanför Kristianstad.

Där serveras hemlagad mat till hundarna, och hit kommer hundägare som vill bjuda sina hundar på något gott, eller anordna ett regelrätt hundkalas.

På fest bjuds tårtbottnar varvade med köttfärsfyllning och osötad grädde, garnerat med prinskorv, blodkorv, köttbullar och mynta.

Hundarna får godispåsar med hundgodis att ta med sig hem.

Baron och Falstaff: när vi är i närheten av detta hundcafé lovar vi att bjuda er på något gott där.

Eller förresten: tänk om vi själva skulle starta ett hundcafé här i våra trakter. Kommersiellt vore det nog en riktigt lönsam affärsidé. Med Baron och Falstaff som testpiloter och smakråd för det som står på menyn kan vi också garantera smakfullast tänkbara utbud av maträtter!

Om att samsas

Att sitta på två stolar - det sägs om någon som är engagerad i två åtskilda intressen. En sådan situation kan lätt leda till att man ramlar mellan två stolar.

Den risken tar inte Falstaff och Baron. De samsas alldeles utmärkt i en och samma fåtölj. Just den är mest attraktiv, eftersom den erbjuder fri sikt ut mot trädgården.

Egentligen är det husses fåtölj. Men var han ska sitta får bli hans bekymmer.

Om vackra huvuden

Baron och Falstaff är nyklippta, som synes.

"Nu är det alltså dags för sommarfrisyr", som många säger. (Att det också är "vinterfrisyr" upplyser vi inte särskilt om ...)

Jag vet att inte alla delar min uppfattning, men tänk: jag tycker att de är fina.

Man ser hundarnas harmoniska struktur och härliga kropp! Se bara: visst är deras huvuden vackra!

Om leksaker

Falstaff och Baron lider ingen brist på leksaker.

Pipande bollar och figurer, repknutar, gamla trasor, aktiveringsprylar - det är bara för hundarna att välja vad de vill busa med.

Det finns till och med någon enstaka leksak som ännu är hel och inte massakrerad.

Baron är fortfarande lekfull och kan sätta igång och springa runt med något i munnen som piper, samtidigt som han försöker skälla. Vilket inte lyckas särskilt väl.

Falstaff busar gärna på egen hand med någon boll. Särskilt glad blir han om bollens pipfunktion fortfarande fungerar.

Så där håller de på, och vi är glada att de fortfarande har kvar leklust och barnasinne (eller heter det valpasinne?).

I spåret

Veckans spårträning fungerade bra för Baron och Falstaff - liksom för de andra hundarna: Pucko, Bonzo och Hjalmar.

Falstaff gör sällan några avvikelser från spårkärnan, och numera är han också säker på att plocka upp apporterna och leverera dem. Förut har han nog tyckt att det är så roligt att spåra sig fram att ett tidsödande uppehåll är onödigt. Han verkar riktigt besviken när spåret är avklarat och lina och spårsele åker av.

Baron tycks ha fått tillbaka sin gamla säkerhet, efter att flera gånger ha varit tveksam och disträ. Det är skönt om det myckna viltspårandet inte betyder att han ledsnat på personspår. Nu kan vi återigen lägga lite klurigare och längre spår till honom.

Båda hundarna är riktigt "spårglada" och förefaller tycka att det är spännande. Och så är det också för matte och husse som deras förare.

Om en målvakt

Vad utmärker en god målvakt?

Reaktions-förmåga, snabbhet, vighet, vaksamhet och säkert grepp - antar jag.

Om det räckte med det skulle Falstaff bli en alldeles förträfflig "keeper". Se bara så påpassligt han bevakar en hörna från höger! Möjligen står han lite för långt ut och kan riskera att någon lobbar bollen över honom.

Men varken Baron eller Falstaff har tränat bollbehandling. Vi har aldrig kastat bollar till dem. Ibland har de själva lekt med bollar, och en handboll var länge deras favoritleksak tills den tuggades sönder i atomer.

Men ingen av hundarna har varit bolltokig. De har därför aldrig fått den rätta och konsekventa målvaktsträningen.

Om klonade hundar

"Klonade hundar kan bli kommersiellt gångbart i framtiden", läser jag i tidningen.

Det är sydkoreanska forskare som säger sig vara redo att starta världens första produktion av klonade hundar.

Jag läser vidare: "Hunden anses vara ett av de svåraste djuren att klona. Utbildningen av specialhundar för exempelvis knarkspaning eller som ledarhundar är emellertid lång och kostsam, och att veta vilka som har de rätta genetiska förutsättningarna kan i dag vara svårt. Klonade hundar skulle kunna lösa det problemet."

Kära Baron och Falstaff: vad kan det här betyda för er? Hundar med era många goda egenskaper, talanger och erfarenheter skulle förstås vara synnerligen attraktiva på marknaden.

Men vi avstår naturligtvis. Ni är våra hundar, ni är unika, och så får det bli också i fortsättningen. Amen!

SVCH Baron

CHAMPIONAT

Svenskt viltspårchampionat

har tilldelats

Bearded Collie

Beastly´s Highland Emperor

På fotot visar Baron stolt upp diplomet, det högtidliga beviset på sin värdighet.

Tillsammans med diplomet anlände också ett meddelande:

"Härmed bekräftas att SVENSKT VILTSPÅRCHAMPIONAT har tilldelats bearded collie Beastly´s Highland Emperor. SKK gratulerar till championatet och önskar lycka till i fortsättningen."

Träning med förhinder

Gårdagens träningspass på Tomtens brukshundklubb blev något kaotisk.

Det började bra. Falstaff körde agility i full fart med matte, och Baron jobbade framgångsrikt i en sökruta. Också våra pudelvänner Ebba och Wilma turades om på stationerna.

Efter fikapaus var sidbyte planerat: agility för Baron och upplet för Falstaff.

Nu är det bara så att lika mycket som Falstaff älskar agility, lika mycket gillar Baron att leta upp apporter.

Så trots att matte försökte få Baron att ta åtminstone några hinder ville han bara bort till sökrutan. Och fastän husse försökte förmå Falstaff att leta upp några leksaker skulle han prompt tillbaka till agilitybanan.

Det blev alltså ingen ordning och reda under "andra halvlek". Så kan det gå! Vi får trösta oss med att hundarna i alla fall hade roligt.

Dumma hundar? Nej!

"Husdjur blev barnsliga och korkade", läser jag i Dagens Nyheter.

Den intressanta artikeln berättar att husdjuren blev dummare, barnsligare och lugnare än sina vilda släktingar när de domesticerades och tämjdes.

Dummare? Korkade! Indignerad å Barons och Falstaffs vägnar läser jag vidare: I aveln har vi antagligen från början valt ut de individer som var lugnast och sävligast. Vi valde bort de nyfikna, livliga och aggressiva.

"Man skulle kunna säga att vi har selekterat fram korkade djur", säger en professor i genetik.

Nåja, det här är inget som stör varken oss själva eller Baron och Falstaff. De kanske inte är de lugnaste och sävligaste hundar som finns. Kanske lite barnsliga ibland, men absolut inte aggressiva eller korkade. Deras klokskap, nyfikenhet och livlighet har sannerligen inte domesticerats bort!

Om en hallonälskare

Hallonstigen kallar vi den: en gammal järnvägsbank längs skogsbrynet ovanför Uddetorp där vi går nästan dagligen med Baron och Falstaff.

Så här års är den kantad av vilda hallonbuskar, och tydligen är det ett "hallonår": vi kan plocka nästan hur mycket vi vill och orkar äta. Nästa dag har ännu fler mognat.

På försök bjöd vi hundarna på lite av skörden. Baron avböjde som väntat, vänligt men beslutsamt.

Men Falstaff lät sig utomordentligt väl smaka, till vår förvåning. Och nu har han fått smak på hallon och går och plockar själv i dikeskanten. Vilket födgeni!

Ett glatt återseende

Beardistiken Pepsi (Synvillans Söta Sara) var en av Barons tidiga lek- och träningskamrater.

Efterhand kom också Falstaff med i bilden. Otaliga promenader har vi gått tillsammans, och vi har tränat spår, sök och agility med Pepsi.

Det är nu flera år sedan. När Pepsi flyttade från stan upphörde våra gemensamma aktiviteter. Det kan ju bli så.

Men häromdagen träffade vi henne helt apropå. Hundarnas igenkännande glädje var inte att ta miste på. Pepsi är nu åtta år gammal, men lika ungdomligt glad som förr om åren.

Att Baron och Falstaff också är glada och ungdomliga intygas härmed.

(Jodå, det är Baron och Falstaff som skymtar i bilen bakom grindar, koppel, spårutrustning och vattenflaska!)

Aktivitet eller passivitet

Baron och Falstaff betraktar oss undrande, och kanske lite uppfordrande.

"Vad ska vi hitta på nu då? En promenad? Hopp-och-lek här i trädgården? Någon lustbetonad och motivationshöjande träning? - Något måste vi väl ha att berätta för bloggens alla förväntansfulla besökare!"

Kära Baron och Falstaff: det måste inte alltid hända något. Det kräver nog inte bloggens gäster. Ni mår säkert bra av lite passivitetsträning, att ibland bara vara hundar, likt tjuren Ferdinand lukta på blommorna.

Förresten: ni är ganska bra på att själva hitta på aktiviteter. Med varandra, eller var och en för sig. Matte och husse behöver inte ständigt vara med.

... som hund och katt ...

Antalet katter överstiger vida antalet hundar här i våra kvarter. Baron och Falstaff är en klar minoritet.

På bilden ses grannens trevliga katt Nada. Hundarna har försökt jaga henne några gånger, men hon är tuff, skjuter rygg och fräser om de kommer för nära.

Numera är det under Barons och Falstaffs värdighet att skänka Nada någon som helst uppmärksamhet. I deras ögon är hon bara värd förakt, och för det mesta låtsas de som om hon över huvud taget inte finns.

Hundarna får tycka vad de vill. Nada är i alla fall en trevlig katt!

Nybadade hundar

Dusch med shamponering är inget som varken Baron eller Falstaff gillar.

Lika roligt som det är att simma i en stor bassäng, lika trist och jobbigt är det att bli duschad och insmord och gnuggad med shampoo.

De inser nog att det är nödvändigt, att det måste återkomma med jämna mellanrum. De finner sig i hanteringen, men vilken lättnad när det väl är avklarat!

Som nybadade luktar de friskt och gott. Åtminstone tycker vi människor det. Baron och Falstaff har möjligen en annan åsikt.

En tid framöver är de nu ytterst misstänksamma mot husse när han närmar sig badrummet. "Vi ska väl inte dit igen? Bäst att sätta sig i säkerhet ..."

In memoriam

Rottweilern Rick, en kär gammal vän, är borta.

Han var jämngammal med Baron, och vi lärde tidigt känna honom och hans människor. Redan i slutet av 90-talet gick vi kurser tillsammans, och efter spårkurserna fortsatte vi att träffas och träna våra hundar.

Tillsammans har Rick och Baron - sedermera också Falstaff - tränat personspår hundratals gånger, i skogar och på fält. Även om våra hundar och Rick inte var de allra bästa vänner accepterade de och respekterade varandra.

Rick var en underbar hund: ärlig, rejäl och stabil. När det gäller spårsinne var han stjärnan i vårt "spårgäng".

Vi träffade Rick för sista gången förra veckan. Redan då var han sjuk, och fick vila från spårarbetet. Han lufsade omkring på egen hand, och orkade morra lite åt Falstaff och Baron. En tumör ändade hans liv.

Vi tänker på Rick med stor glädje och tacksamhet. Han lever i våra minnen.

Rick blev nio år gammal.

Att lyfta benet - eller inte ...

Regntunga dagar som de vi nu upplever är inget för Baron och Falstaff.

Helst håller de sig inomhus, men föralldel: visst följer de med och plaskar runt på promenaderna.

Men när det gäller att uträtta sina behov tycker de att det kan räcka med att gå ut i trädgården.

Ibland har de lite olika stil när de kissar. Baron lyfter stolt och manligt på benet. Men det händer att Falstaff fortfarande "valpkissar".
Lättja eller bekvämlighet, att han inte ids lyfta på benet? Eller vill han tala om att han är lägst i rang?

Ja, inte vet jag. Men det är ett beteende som inte stör någon, varken honom själv eller andra.

Regnet det bara öser ner ...

Raindrops keep fallin' on my head

But that doesn't mean my eyes will soon be turnin' red

Cryin's not for me

'Cause I'm never gonna stop the rain by complainin'

Because I'm free

Nothin's worryin' me

Så sant som det är sagt (eller sjunget) i den här Burt Bacharach-låten.

Baron och Falstaff instämmer: det slutar inte regna för att man klagar. Riktigt mysigt kan det vara att - som Baron på fotot - se ut över den regnvåta trädgården från balkongen.

Inget kan ta någon glädje från hundarna: "nothin´s worryin´them"!

Om älvdans

Häxringar är något som Baron och Falstaff stöter på ibland.

Det är svampar som växer i ringformation i gräset. När vi får en häxring i trädgården blir vi inte så glada, eftersom gräset blir skadat. Men annars kan det vara riktigt dekorativt.

Här undersöker Baron en häxring. Älvdans kallas det också: en plats där älvorna dansat så att gräset blivit uppslitet och lämnat plats för svampar. Jag undrar om Baron känner doften av dansande älvor ...

I gamla tider ansågs älvdansen kunna orsaka sjukdomar. Helst skulle man inte passera över en sådan, och riktigt farligt var det att urinera där.

Så för säkerhets skull ser vi till att varken Falstaff eller Baron kissar på en häxring! Man kan ju aldrig veta ...

Hästkompisar

Falstaff och Baron har ett gott öga och en vänskaplig relation till hästarna i hagen här intill.

De hälsar på varandra med ömsesidig respekt, och på ett visst säkerhetsavstånd. Falstaff är inte arg eller rädd - även om det kanske ser så ut på fotot - utan iakttar bara sina polare hästarna.

Baron skäller gärna irriterat när han ser boskap från sitt bepansrade och trygga tillhåll i bilen. Men när han möter kor eller hästar IRL (= in real life) håller han tyst. Från bilen ser de hanterliga ut, men i verkligheten är de ju så STORA!

Dopade hundar?

"Dopningsmedel finns i populära kosttillskott" läser jag i tidningen.

Det är väl säkrast att öppet redovisa vilka kosttillskott vi ger Baron och Falstaff.

Jag vill inte riskera att få läsa i tidningen: "Två kända bearded collies dopade." Något som säkert skulle få genklang i internationell press: "Famous Swedish Bearded Collies in jail."

Alltså: det här är vad Baron och Falstaff får i sin dagliga kost:

PlaqueOff - foderråvara mot tandsten och dålig andedräkt.

Dog-Fit - kompletteringsfoder, bra för mage och ämnesomsättning.

Glucovett - glukosaminpreparat med kondroitin och MSM.

Låt oss hoppas att allt detta gör nytta, utan att Baron eller Falstaff åker fast i någon dopingkontroll. De mår så bra och är så pigga och glada att man nästan kunde misstänka att de är dopade och fulla av anabola steroider!

Agility och upplet

Häromdagen tränade Baron och Falstaff på Tomtens brukshundklubb, tillsammans med våra vänner storpudlarna Ebba och Wilma.

Vi brukar börja med ett lydnadspass, för att stärka hundarnas koncentration: platsliggning, inkallning, linförighet.

Baron får numera ta det mycket försiktigt med agilityn. Bara låga hopphinder, för att skona hans höfter, och sedan mera lustbetonad och motivationshöjande träning. Fast slalom slipper han inte ...

Det är lugnare för honom att leta upp apporter i en sökruta. Det tycker han dessutom är mycket roligt. Se så stolt han levererar en apport!

Falstaff får jobba med både agility och upplet. Tunnlarna är hans favoriter, och han vill helst springa igenom dem flera gånger på samma bana. Men också balanshindren gillar han.

Man behöver inte vidta några som helst åtgärder för att höja hans motivation: den är maximalt på topp. Oavbrutet, hela tiden.

Ett hedersomnämnande

Baron och Falstaff simtränar här i full fart på Blekinge hundsim i Halahult.

Med det fotot deltog vi i den trevliga aktiv-beardis-sidans månatliga fototävling.

Temat för juni månads tävling var "bad", och tänka sig: vårt foto fick hedersomnämnande av juryn! Det blev vi både glada och stolta över!

Bloggens besökare rekommenderas att surfa in på aktiv-beardis-sidan och njuta av flera härliga beardis-foton på temat "bad". Klicka på "månadens tävling", se och beundra!

Om efterarbete

När Baron och Falstaff har ätit sin middag tillämpar de var sin ritual.

Baron torkar nosen omsorgsfullt och länge på gräsmattan. Om det skulle vara regnigt får det duga med mattan inomhus ...

Falstaff stryker nos och kropp mot häcken. Först höger sida, längs hela häcken. Sedan vänster sida, på samma sätt.

Så där håller de på en god stund. Vad syftet egentligen är kan jag inte riktigt komma underfund med.

Men jag vill gärna tro att det är av renlighet, för att torka bort matrester från skägg och mustascher.