För tillfället vistas en eller flera löptikar i vårt område.Baron och Falstaff noterar det förstås. Medan vi tar på oss ytterkläderna för att gå ut med dem väntar de otåligt vid ytterdörren, gnäller och ylar.
Det är ingen måtta på deras ivriga nosande, och de kan stanna länge på en och samma fläck och undersöka den noga.
De krafsar i marken, tuggar och klapprar med tänderna. Baron är mest intresserad - han är nästan inte kontaktbar. Falstaff har inte ro att stanna: han vill vidare.
Men ingen av hundarna är så påverkad att han slutar att äta, vilket lär vara fallet med andra hanhundar.
Nåja, fixeringen vid löptikar är ett visserligen återkommande men ändå övergående obehag.
2 kommentarer:
Uh ja, sådant kan ju bli jobbigt också ja...
Dom ser verkligen bekymrade ut på fotot.
Kram Kathi
Jag är en av alla dom som bidrar med löptikar. Just för tillfället två stycken.
Och jag kan lova dig att dom är inte mycket bättre själva heller.
Går inte att träna som vanligt för dom är inte sig själva.
Så en tröst i bedrövelsen för er hanhundsägare är väl att det är inte så kul för oss heller.
Men som tur var är det övergående.
Skicka en kommentar