Äntligen har våren hunnit så långt att det var dags för den första träningen med personspår på över tre månader!

Spårgänget var visserligen decimerat – Veronica med Pucko och Hjalmar var inte med, och inte heller Jonas med Bonzo och Noa.

Men Veronica med Rick var där, och förstås också Falstaff och Baron. Och hundarna har verkligen inte glömt sina färdigheter. Själva spårandet gick utan anmärkning eller tvekan, men möjligen var markeringen av apporterna lite tveksam. Så det får vi träna på. Kanske inte så konstigt: i viltspåren som vi har ägnat oss åt på sistone ligger inga apporter.

På bilden visar Falstaff både glädje (svansen högt!) och målmedvetenhet (nosen rakt i spårkärnan!) rakt framåt.

Axevalla hed är underbar så här års! Vidsträckt, och med nästan ändlösa ytor där hundarna kan springa och där vi människor kan promenera. Under tiden lyssnar vi till lärkornas oavbrutna sång och beskådar vipornas flykt och dykningar.

Falstaff och Baron tar oss ofta dit på långpromenad, och det gäller att passa på: det dröjer inte länge förrän kreaturen släpps ut på grönbete, och då vill vi inte ha hundarna lösa. Åtminstone inte våra vallhundar … Jag vill minnas att det rentav brukar sättas upp skyltar med ”varning för tjurar”, eller något motsvarande.

Men igår var det skönt! Vinden rufsade visserligen i pälsar respektive hår, men det var soligt och kändes inte så kallt. På bilden pausar hundarna med matte – lite kontaktövningar utgör ett hälsosamt avbrott i allt ”hopp-och-lek”!

Dagligen träffar vi många hundkompisar, och Falstaff och Baron blir nästan alltid förtjusta. Igår hälsade de till exempel på golden retrievern Quito, som är jämnårig med Baron. Han är mycket dominant, och de visar honom stor respekt. Roligare var det då att träffa softisen Akila, som de satte igång ett glatt race med. Lilla Lisen – okänd ras – mötte vi för första gången på länge, med återseendet stora ömsesidiga glädje.

Kvällen blev inte så kul: dags för pälsvård! Där ingår kamning och borstning av pälsen, kloklippning, insmörjning av trampdynorna, tandborstning – och kontroll av öronen, med eventuell öronrens. Igår klippte vi också bort lite päls runt ögonen för att befrämja fri och obehindrad sikt för hundarna.

Även om det inte är det roligaste hundarna vet finner de sig bra i den stundom lite omilda behandlingen. De vet mycket väl att när det väl är överståndet väntar var sitt grisöra!

(Hoppsan! Datorns rättstavningsprogram protesterar mot ordet ”grisöra”, och föreslår att jag ändrar till ”grisöga”. Det ignorerar jag förstås, och lägger till det för hundarna betydligt mera aptitliga ”grisöra” i min ordlista!)

Det här fina diplomet har Baron erövrat!

Han gjorde det redan i juni i fjor när han klarade förstapris öppen-klass i viltspår utanför Lundsbrunn. Diplomet utdelades på dreverklubbens årsmöte, och överlämnades till oss igår kväll på spårkursen i Remningstorp.

Så här beskrev domaren provförloppet i protokollet: ”Spårar bra, sicksackar mycket. Ringar i vinkel 2 fram och åter. Klarar alla vinklar och raksträckor utan hjälp. Skottreaktion godkänd.” Det blev inget hederspris för ”särskilt god prestation”, men det tar vi nästa gång. Ett förstapris är inte så dåligt!

Både Falstaff och Baron spårade bra igår. Falstaff har lite brått och är för ivrig i början, men är hela tiden medveten om vad han gör. Vinklar och bloduppehåll är inget som besvärar någon av hundarna, och som alltid får de bära viltklöven i triumf till bilen.

En skön, rolig och spännande kväll, både för matte, husse, Baron och Falstaff!

Det var nästan sommarvärme idag. Vi åkte ut till solbelyst Axevalla hed och gick en sväng, så att hundarna fick springa av sig. Värmen har nog överraskat dem lite, för de blev ganska trötta och framför allt törstiga. Men skönt var det.

Nu har Falstaff också börjat trivas med att ta igen sig vid husets ingångssida. Det har alltid varit Barons favoritplats, medan Falstaff har föredragit trädgården. Han har väl nu kommit på att det händer mera roligt utanför ytterdörren. Mera att titta på: bilar som kör förbi, grannar som kommer och gosar.

Om hundarna vill vara i trädgården eller vid trappan – det beslutet överlåter vi åt dem själva att fatta!

Baron och Falstaff har en trevlig aktiverings-leksak, som heter ”etolådan”. De gillar den, och den sätter lite fart på deras många grå celler.

Det är en trälåda med fyra fack, och de här facken är stängda med olika lock. I ett av facken lägger jag en bit köttbulle, och sen gäller det för Baron eller Falstaff (ja föralldel: en i taget, annars kan det bli oväsen!) att först lista ut i vilket av de fyra facken godbiten ligger och sedan komma på hur det ska öppnas.

Ett lock är lite räfflat, och där ska hunden krafsa ut locket med tassen för att komma åt godiset. Ett annat är försett med en träkloss, som ska lyftas upp med tänderna. Det tredje locket har en repstump med en träbit, som hunden ska ta tag i och lyfta upp.

På bilden, som togs idag på förmiddagen, har Falstaff kommit på att köttbullen ligger bakom ett lock som löper i en skena och han jobbar på att få det att glida upp så att han kommer åt köttbullen. Det kan ta en stund, men ger honom lite välgörande hjärngympa.

Jag kan berätta för bloggens besökare att han lyckades. Det brukar han göra!

Falstaff begär ordet:

”Nej, husse – vet du vad? Nu har du skrutit om storebror Baron i ett par dagar, så nu får det faktiskt räcka!

Du kan väl berätta för det första hur duktig jag var på agilityträningen i Tibro idag! Hur jag tog flera hinder i en följd, med bravur! Och så bra jag följde matte på den bana vi gjorde! Hopphinder, däcket och slalom – en baggis!

Sen kan du väl visa min bloggs besökare någon bild från vår friskvårdssimning på Hundhälsan i Tibro, så får dom se hur duktig jag är. Det är minsann inte bara Baron som gör någonting bra – jag kan också, och när det gäller simning är jag minst lika snabb som han! Så de´ så!!!”