Om vatten

Blött, blött, blött!

Idag kommer det vatten på Baron och Falstaff! Uppifrån, nerifrån, framifrån, bakifrån och på sidorna.

Inte nog med att det ösregnar ute på våra promenader. Det stänker och skvätter, en blandning av vatten och lera.

Till råga på eländet var det dags för bad, med shamponering, öronrens och allt möjligt elände. Så dagens tema är utan tvekan VATTEN.

Men nu luktar de gott, även om de inte tycker så själva. Med vårt shampoo, som innehåller aloe vera, blir pälsarna mjuka och lättborstade. Kan vi nu bara hålla undan och kryssa mellan regnskurarna ska de hinna bli torra.

Morgondagen har alla utsikter att bli bättre och trevligare. Inget regn, ingen dusch - bara snö!

Om en ritual

Baron är mycket noga med underlaget när han ska lägga sig. Energiskt och mål-medvetet krafsar han i sina filtar och ser till att de erbjuder precis det han vill ha för att kunna sova.

Falstaff är inte så noga. Han kan lägga sig och somna nästan var som helst. Och när som helst …

Men Baron har också en annan ritual. Den går han igenom ibland på kvällarna, när husse och matte tittar på tv. Under det lilla bordet ligger en sträv och hård matta, som han krafsar och gräver i för fullt. Vi har trott att han försöker dra ihop den till ett veck, som han sedan kan lägga sig mot.

Problemet är att han aldrig lyckas. På mattan står både fåtöljer och ett bord, och den går inte att rubba. Ändå ger han sig inte utan försöker gång på gång förflytta den. Tursamt nog är den mycket stryktålig.

Han har helt säkert insett att han inte kan rubba den. Men det har blivit en ritual, som han gillar att genomföra. Allt medan Falstaff, matte och husse förundrat iakttar honom.

Om naturens under

Två sällsamheter mötte oss under gårdagens skogs-promenad.

Och då syftar jag inte på Baron och Falstaff – visserligen är de mycket märkvärdiga, men de var med oss hela tiden, så dem behövde vi inte möta.

Det ena var en glad svamp! Om den skrattade åt oss eller ville skrämmas vet jag inte. Den ser ju nästan lite skräckinjagande ut, men det kan väl passa när vi nu närmar oss halloween-tider.

Det andra var det fynd som Falstaff hittade och här vaktar: en liten blåklocka! Sådana ska väl bara inte finnas i slutet av oktober? Men jag lovar: bilden är inte manipulerad. Den stod där så stolt och kaxig bland alla vissna löv och kvistar, som om den yrvaket undrade: "Va? Är det redan vår?"

Falstaff nosade mycket eftertänksamt på blomman. Han förstod att det var något alldeles speciellt.

Om en återsamlad flock

Igår kväll hämtade vi matte vid tåget, och vår lilla flock är därmed återsamlad!

Det går inte att ta miste på den glädje Baron och Falstaff visar. De håller sig intill matte, och eftersom hon har visat sig klart rymningsbenägen vaktar de henne noga.

Kloka som de är arbetar de gärna i skift. Det vore för mödosamt om båda höll koll på henne hela tiden. Om Baron lägger sig och vila tar Falstaff över bevakningen. Och tvärtom!

Fast de är inte riktigt konsekventa. I morse följde de gärna med husse på morgonpromenad. Men eftersom matte sov när vi gick ut var de förvissade om att hon antingen skulle vara kvar när vi kom hem, eller också gå ut och möta oss.

Sovande ger man sig inte ut på rymmen.

Färglöst

Jag höll på att skriva så här:

"Nu har jag hittat ett gammalt foto på Barons och Falstaffs förfäder! Gulnat och lite slitet, antagligen från 40-talet."

Men nej, jag vill inte lura bloggens besökare. Fotot är bearbetat i photoshop, och jag roade mig med att experimentera med lite manipulation, för skojs skull. Och fotot kanske ger ett lite suggestivt intryck.

Det gör förstås inte hundarna rättvisa på minsta sätt. Visserligen är Baron brun, men både han och Falstaff kommer bäst till sin rätt i färg. Alla som känner dem vet att de minst av allt är färglösa!

Regntunga skyar

Vad gör man en dag som den här, när regnet bara öser ner?

Baron och Falstaff går ganska motvilligt med på obligatoriska promenader, men de har ju sina nya regntäcken!

Sen sitter Falstaff i sin favoritfåtölj och Baron fattar posto vid den öppna dörren till trädgården. Så njuter de av att med tak över huvudet betrakta och meditera över oktobers ruskväder.




Bloggens gäster ska få roas av en liten dagsvers, publicerad i Dagens Nyheter häromdagen. Så här skaldar signaturen Holmberg:


Det var Han!

De fnissigas fniss blev betänkligt få.
De jublandes sånger blev färre.
Oktober blev sedvanligt äckelgrå.
November blir troligen värre.
Vem farao skapade världen så?
Vi misstänker faktiskt Vår Herre.

Om spår i höstsol

Veckans två första dagar var avslagna. Matte bortrest, Baron opasslig och ett stort antal millimeter regn har fallit.
Så vad gör man denna onsdag? När solen strålar, temperaturen är behaglig, älgjakten över och hösten är som allra vackrast!

Naturligtvis: ut i skogen. Medan spåren ligger till sig går vi ut på en promenad med en hel del hopp-och-lek. Baron passar på att visa för bloggens gäster att han minsann också kan bära på tunga pinnar. Falstaff nöjer sig med en mera hanterlig variant.

I spåret är Falstaff helt säker, men i sin iver har han svårt att hålla tyst. Baron spårar med eftertanke, gör sina utvikningar men hittar alltid tillbaka.

Så nu har vi njutit av en skön dag, vilket kan vara bra att ha i minnet när lågtrycket enligt SMHI i morgon väller in över oss.

Om fallande höstlöv

Någon har räknat ut hur stor risken är att en människa råkar ut för fågelbajs i huvudet.

Det låter sig naturligtvis göras. Man väljer ut en bestämd yta och beräknar antalet fåglar som under dagen befinner sig ovanför denna yta. Sedan tar man reda på hur många gånger om dagen varje fågel bajsar. Slutligen fastställer man den yta som en människa exponerar för attacker uppifrån: huvud och axlar.

Sen är det bara att ta fram miniräknaren!

Jag minns inte hur stor risken var, men eftersom jag hittills aldrig har råkat ut för det måste den vara försumbar.

Baron och Falstaff utsätter sig för samma fara. Jag skulle tro att de erbjuder ungefär samma yta som en människa för flyganfall. Men inte heller någon av dem har råkat ut för denna kalamitet.

Däremot landar ganska ofta fallande höstlöv på deras ryggar. Men det är ett mindre problem, och kan rentav bli riktigt dekorativt. Kolla fotot!

Om en decimerad flock

Tidigt i morse åkte matte till kyrkomötet i Uppsala.

Och det kom som ett brev på posten: Baron blev sjuk! Samma gamla vanliga symptom: han darrar, ser ynklig ut och gnäller, utan att få någon ro. Hela hans kroppsspråk visar tydligt hur dåligt han mår. Betecknande är också att han vill sitta högt: på ett bord eller upp i husses knä. Idag hoppade han till och med upp på diskbänken.

Det började egentligen redan i går kväll. Matte packade sin väska, och Baron och Falstaff fattade genast: nu tänker hon lämna flocken! Ingen av dem ville äta, inte ens annars så matglade Falstaff.

Nu på eftermiddagen har det gått över. Båda hundarna är fortfarande ”låga”, men de har varit ute på promenad i ösregnet.

Jag tror alltmer att Barons återkommande opasslighet är psykosomatisk, och alltså egentligen har mentala orsaker. När någon för längre tid är borta från flocken blir han deprimerad, och det får fysiska följder. Bara när hela hans flock är samlad känner han sig riktigt harmonisk.

Nåja, han vänjer sig, och matte kommer åter på fredag. Men ingen av hundarna vill idag ställa upp på en bild. Så bloggens gäster får hålla tillgodo med att vila ögonen på höstfägring.

I morgon är vi tillbaka!

Om en förbudsskylt

På vår slingrande väg genom livet möter Baron och Falstaff allt som oftast skyltar som har ett eller annat budskap till oss.

För det mesta talar de om vad hundarna inte får göra. Ett anslag med en överkorsad hund betyder förstås att här får man inte ta med sig hundar. Egentligen är den onödig, för i princip får hunden inte vara någonstans inomhus. Jo, på allmänna transportmedel hänvisas de till särskilda avdelningar. Annars kommer de inte in någonstans, såvitt jag vet.

Men den här skylten förbryllar mig. Vad står det egentligen? Får hundar vistas lösa så länge de inte förorenar? Eller får de förorena bara de är kopplade. Och förresten: "förorena"? Får de varken kissa eller bajsa?

Ja, skylten lämnar mig ingen ro. Tills vidare är det nog säkrast att Baron och Falstaff håller sig helt borta från detta område.

Om nya regntäcken

Baron och Falstaff har blivit ekiperade.

De har redan var sitt sköna och värmande Obrack-täcke, som är mycket bra när de har simmat och som hjälper dem att torka fortare och hålla värmen.

Men under alla år har vi inte brytt oss om att förse dem med något särskilt skydd mot regn. Vi har tänkt: visst blir de blöta när vi är ute i nederbörden, men de torkar alltid förr eller (för det mesta) senare, när vi kommer in.

Men så hittade vi några snygga och rejäla täcken: vadderade inuti och försedda med reflexer. Dessutom i färger som matchar hundarnas pälsar ...

Vi köpte täckena igår, och redan idag på morgonen under promenaden i ihållande regn kom de väl till pass. De fungerade utmärkt, Baron och Falstaff höll sig torra på rygg och sidor.

Bäst av allt: hundarna var inte på minsta sätt besvärade, utan snarare stolta. Kolla vilka fina regntäcken vi har på oss!

Mera om ”ett sätt att må bra”

Som jag berättade igår var Baron och Falstaff på undersökning och behandling hos Hälsa & Helhet (vars motto är ”Ett sätt att må bra”).

Nu är de inte bara ordinerade massage utan också lättare medicinering med naturläkemedel.

Båda får Chiroplexan som bland annat stimulerar läkande processer vid ledskador, och Arnica, som innehåller flera ämnen med anti-inflammatorisk effekt. Eftersom Arnica-tinktur också har värmande egenskaper använder jag det när jag masserar dem.

Arnica utvinns förresten ur blommorna från slåttergubbe (som också kallas hästfibbla). Vi tycker att både Baron och Falstaff svarar mycket bra på denna kombination av massage och medicinering Den lindrar märkbart deras besvär.

Efter de två veckor som kuren pågår blir de helt säkert i allra bästa trim igen. Som på fotot: full fart framåt!

"Ett sätt att må bra!"

Vi har just återvänt med Baron och Falstaff från höstens besök på "Hälsa och Helhet" i Kungsbacka.

Stefan Andreasson - vår osteopat - har undersökt dem, klämt och känt på dem över hela kroppen, vridit och vänt på dem. De har fått laserbehandling, massage och instruktioner om hur vi ska sköta om dem den närmaste tiden.

I stort sett mår båda bra. Men Baron känner av en liten stelhet, och Falstaff har råkat ut för en sträckning framtill. Själva har vi inget märkt, men det märktes tydligt på undersökningen, och med några veckors massage ska det kunna bli mycket bättre.

Under åren har vi varit där några gånger om året för att kontrollera hundarnas fysiska status. Är den bra? OK! Om inte: då får vi veta det, och också få ordinationer om hur vi ska hjälpa dem till ännu bättre hälsa (... och helhet!).

Baron och Falstaff njuter av undersökning och behandling. De nästan somnar under laserbehandlingen, och att undersökas av Stefans sakkunniga händer är något som de bara tycker är skönt.

Konsultationerna har ett synnerligen viktigt ändamål: "Ett sätt att må bra!"

Om höststämningar

Baron och Falstaff vill gärna att jag förmedlar lite skön höststämning till bloggens besökare.

Så vi satte hundarna bland några gulnade löv, och funderade på ett försvar för den - som vi tycker - orättvist förtalade årstiden.

Hundarna delar inte den vanliga åsikten att hösten är dyster, grå och trist. Det är mycket mera fart på dem nu när det är lite svalare. Att det dessutom är fuktigt i luften och på marken gör tydligen att deras älskade dofter framträder i ännu större klarhet.

Och vi håller själva med Baron och Falstaff: vi gillar hösten! Som den finlandssvenske författaren Arvid Mörne skaldar:

" ... på övergivna sommarstigen
möter vandrarn lövens gula virvlar.

... jordens vandrare befriad
skådar sann sin värld i evighetens
oföränderliga stjärnehimmel."

Om inget särskilt

Somliga dagar händer inget speciellt.

Vi träffar inte någon särskild. Det blir ingen utflykt i bilen, och inte ens en cykeltur. Vi tränar bara lite vardagslydnad, och går ett antal lugna promenader. Gott om tid för Baron och Falstaff att upptäcka sin doftvärld, och för matte och husse att ta in höstfärgernas synintryck. Men inte så mycket att berätta för bloggens gäster.

Då är det skönt för hundarna att bara koppla av nedanför trappan. Att känna varandras närhet och värme. Att helt enkelt och kravlöst bara vara HUNDAR!

Falstaff – en skorpion?

Vi brukar skoja med Falstaff och reta honom: du är inte en hund – du är en SKORPION! När han är riktigt alert – och när är han inte det? – håller han svansen nästan som en skorpion. Den är böjd uppåt och framåt över ryggen, som om den vore ett vapen färdigt till en stöt. Jämför bilderna! (Det är skorpionen till höger ...).

Men därmed upphör alla likheter. Att som skorpioner kasta sig över spindlar och insekter har vi aldrig sett honom göra. Eller att springa åt sidorna eller baklänges som skorpioner. Nej, framåt är det som gäller. Dessutom är Falstaff född i VÄDURENS tecken.

Vi kan fundera över hur rastypiska Barons och Falstaffs svansar egentligen är. Så här står det i rasstandarden för bearded collie: ”Svansen … ska bäras hängande (och) får aldrig bäras över ryggen”.

Antingen har Falstaff och Baron inte läst det, eller också struntar de i det. Det senare förefaller troligast, och de får medhåll av matte och husse: vi bryr oss inte heller om det.

Om att flytta en stock

Lördagar och söndagar brukar vi gå en lite längre morgonrunda med Baron och Falstaff. Vi går en slinga från Uddetorp, över fotbollsplanen och en äng, på järnvägen, in i skogen och tillbaka på en stig.

Hundarna älskar att göra sina rusningar och att gå på egen upptäcktsfärd. Det finns mycket att nosa på!

Falstaff har dessutom tagit på sig ett slitsamt arbete. Han har hittat en kraftig och tung påle, som han beslutsamt bär med sig. Något hundratal meter, eller en kilometer - sen släpper han den, synbarligen nöjd med sin insats.

Nästa gång vi passerar erinrar han sig exakt var han har lagt stocken, rusar dit och bär den ytterligare en sträcka.

På så sätt förflyttas stocken som en stafett, så att den nu redan har burits flera varv runt slingan, i en evig, aldrig upphörande cirkel.

Baron låter förstå att han tycker att det är barnsligt och fånigt. Vad är syftet med detta bärande på en otymplig stock? Vad ska det gå ut på?

Men för skams skull vill han visa att han också kan bära, låt vara att han väljer ett mindre krävande, nästan symboliskt, objekt, av betydligt blygsammare dimensioner.

Livat och glatt

Vad blir det om man sammanför en softis, två sheltiesar och två beardisar?

Jo, då blir det livat och glatt! Igår fick vi kärt och välkommet besök av vännerna från Lidköpings-flocken: Frida med Myntha och Smulan och Christina med lilla Dixie. På bilden fr.v. Dixie, Smulan och Myntha.

Baron och Falstaff hade en riktig högtidsstund. Även om Baron skällde för fullt och Falstaff som vanligt var ivrigt påflugen på allt som rörde sig gick det inte att ta fel på deras glädje.

Trädgården blev en tummelplats för de härliga hundarna och det är roligt att se att de trivs bra tillsammans. Nåja, Myntha reserverar sig nog mot det här påståendet: Falstaff är lite för burdus. Och våra gäster tar antagligen med sig hörselskydd nästa gång, för när Baron skallar utsänds tinnitus-varning!

Men också människorna i deras respektive flockar trivs bra tillsammans. Utan reservationer ...

Ännu flera tassar ...

Bloggens gäster fick igår se Barons namnteckning. Eller kanske man ska säga tassteckning …

Någon liknande har vi ännu inte gjort för Falstaff. Inte för att inte också han är skrivkunnig, men det har bara inte blivit av.

För att uppnå maximal rättvisa och jämlikhet mellan hundarna tar jag nu med ett foto på Falstaffs tassar, för en gångs skull i viloläge. Om Baron bara presenterade en tass får Falstaff nu demonstrera alla sina fyra. Han har en ambition att alltid vara värst.

Men lägg märke till hur koncentrerat och väl samlade de är! Till råga på allt har han lagt svansen intill - som för att ge lite värme och trygghet åt tassarna.

Barons autograf

Syns det vad bilden föreställer? Kanske inte, men det är faktiskt Barons egenhändiga (förlåt: egentassiga!) namnteckning!

Vill du ha din hunds autograf? Gör så här:

Pulvrisera lite kol (grillkol går bra) och blöt ut med vatten till en gröt. Doppa en tass i sörjan och lägg ut ett vitt papper på golvet. Låt hunden sätta några avtryck på papperet och skölj sedan genast av tassarna. Papperet får torka, och sedan klipper du ut det eller de avtryck som blev bäst. Spraya på lite fixativ, så fastnar kolet på papperet.

Och så har du en autograf, en signatur, som är alldeles unik och enastående för just din hund. Ett dekorativt och varaktigt minne, som du kan rama in och hänga på väggen.

Jag är mer förtjust över Barons tassavtryck än om jag hade haft Zlatans, Bob Dylans, Julia Roberts eller Fredrik Reinfeldts autografer!

Dessa välsignade hundar!

Ebba, Wilma, Daisy, Foggy, Dessie, Baron och Falstaff – vad har de gemensamt?

Jo, de är hundar som nu alla blivit välsignade! Utanför Katolska Kyrkan i Skövde var det igår dags för den årliga ”välsignelsen av husdjur”.



Gud, allt som du har gjort är gjort i kärlek och vishet:
du skapade människan till din avbild
och låter henne råda över djuren
och den övriga skapelsen:
räck ut din hand från höjden och välsigna dessa djur,
som du givit oss till hjälp och glädje på vår väg.

Så bad pater Adam, stänkte vigvatten på oss och våra hundar, gjorde korstecken och bad:

Gud, Fadern, och Sonen och den helige Ande,
som har skapat djuren till vår hjälp,
beskydde och bevare oss med sin nåd och välsignelse.

Alla hundarna var märkbart tagna av stundens allvar och uppförde sig väl utan att skälla eller bråka.

Ännu flera cykelturer

Jag kan lugna bloggens gäster: Falstaff är också ute och cyklar ibland, inte bara Baron. Båda tycker att det är roligt!

Så här ser schemat ut: först går Baron och Falstaff en lång promenad, för uppvärmning och uträttande av samtliga behov. Sen tar husse med Baron på en cykeltur, medan matte går en genväg med Falstaff och möter oss. Då byter vi hundar: Baron får gå med matte medan Falstaff sträcker ut bredvid cykeln.

Eller också gör vi tvärtom: Falstaff får sin cykelrunda först, och sen Baron.

Fotot håller inte högsta klass, men det är inte så lätt att fånga oss "in action". Det går nämligen i raskt trav!


För övrigt vill jag tipsa om en intressant artikel i Dagens Nyheter häromdagen. Den berättar att hundars personlighet nu är vetenskapligt kartlagd.

För mig var detta ingen nyhet. Att Baron och Falstaff är oerhört stora personligheter har jag alltid vetat. Men det är bra att få det vetenskapligt belagt.

Om viftande svansar

Barons och Falstaffs svansföring är mycket uttrycksfull och väl värd att studera.

Är hundarna uttråkade eller trötta hänger svansarna ner mot marken, och ingen rörelse kan märkas. När de äter är spetsen formad till en liten böj.

Men oftast håller de svansarna högt. När de är glada, förväntansfulla eller möter någon de tycker om (och som tycker om dem ...) sätter de igång ett viftande som varierar i frekvens och höjd.

Då tänker jag på ett talesätt av okänt ursprung: "Ett skäl till att hunden har så många vänner är att han viftar på svansen i stället för på tungan!"

Nåja, Falstaff och Baron är rätt bra på att använda sina tungor också. Så kanske de har så många vänner just för att de viftar både på svansen och på tungan ...

Om en kursavslutning

Så var det dags för sista gången med "aktiv-promenad-"kursen på Götene BK.

Nästan alla Barons och Falstaffs kompisar var där, och förstås därmed också mattes och husses kurskamrater. Den två timmar långa vandringen gick i strålande höstsol genom skogarna söder om Götene.

Allt var perfekt. Glada och snälla hundar (och kursdeltagare!). Fika i pausen under promenaden. Avslutande korvgrillning vid Klyftamons klubbstuga, under befäl av våra instruktörer Ulla och Carin.

Det enda tråkiga var att det var sista gången, men allt roligt har ett slut.

Fast inte riktigt! Vi vill fortsätta under informella former. Så i vinter ska vi träffas på Götene-klubben första söndagen varje månad. Därifrån startar vi en promenad eller åker någonstans i närheten där det kan vara roligt att vandra. Jättebra social träning för hundarna och mycket trevlig samvaro för oss människor.

Om en ritual

Falstaff och Baron tillämpar ett till synes noggrant regisserat ceremoniel när de leker med varandra. Eller kanske rättare sagt jagar varandra. Som i morse på fotbollsplanen vid Uddetorp.

Det är nästan alltid Falstaff som bjuder upp till dans! Han stannar några meter från Baron och står alldeles stilla och ser honom i ögonen. Baron stannar upp och tittar tillbaka, med hög svansföring. Falstaff tar några smygande, försiktiga steg i riktning mot Baron.

Så plötsligt, som på en given signal, sätter en av dem igång och startar en snabb och vild jakt, med många svängar och kroppsfinter.

Det ser ut som om de tycker att det är oerhört roligt. Men Baron tröttnar ganska snart på barnsligheterna och lägger av. Båda har i alla fall fått ett ordentligt race!

Kungen av Balansbommen

Falstaff har en alldeles egen topp-lista över favorithinder på agilityplanen.

Så här ser den ut:







1. Balansbommen (fotot från gårdagens träning på Skara BK)
2. Gungan
3. A:et
4. Tunnlarna
5. Säcken

Hans hat-lista toppas av SLALOM, och där är han helt enig med Baron. Och liksom Baron beklagar han att BORDET inte längre används. Det var bådas bästa och säkraste hinder. Varför kunde man inte i stället utesluta slalom?

Avsaknaden av bordet kompenserar Falstaff genom att gärna och med dödsförakt hoppa upp på alla höga stenar på våra skogspromenader. Stolt ser han ut över omgivningarna från sin upphöjda position.

Om massage

Det är inte mycket som ger Baron och Falstaff sådan njutning som massage.

För att inte tala om hur nyttigt det är, på många sätt. Bland mycket annat förebygger det stelhet och ryggproblem och bibehåller och ökar rörligheten, långt upp i åren.

Mentalt stärker massage förtroendet mellan hund och massör och främjar kontakten. Ingen gång är närheten till hundarna är så varm och innerlig som under massage.

Baron, Falstaff och jag tycker att det är särskilt roligt om flera vill lära sig massagens grunder. Därför demonstrerar vi gärna hur vi brukar göra. Särskilt Baron älskar att vid sådana tillfällen vara huvudpersonen, den kring vilken allt kretsar.

Idag träffade vi vännen Fatima och hennes hundar på brukshundklubben i Skara.


Nu var det inte bara massage. Det fanns också tid för lite hopp-och-lek. På fotona dansar Baron krigsdans med lilla Siri. Eller kanske det var tvärtom: Siri som dansar med Baron ...

Nu är vi ute och cyklar!

Cykelsäsongen har börjat.

Den har väl egentligen pågått länge, men i somras var det alldeles för varmt och jobbigt för Baron och Falstaff att springa långa sträckor bredvid cykeln. Så vi kom av oss lite, och först igår kom vi på att nu kan det vara dags. Svalt i luften och hyfsat torrt på stigar och i gräset.

Vi bor nära förträffliga cykelvägar. Ingen trafik och bra underlag för hundarna att springa på. På fotot är det Baron som travar fram.

Vi kopplar hundarna - en i taget - vid vår förträffliga springer-ställning som vi har monterat på cykeln och som är mycket användbar. Baron och Falstaff håller lagom avstånd till cykeln, och husse kan hålla båda händerna på styret, helt i enlighet med trafiksäkerhetens krav.

Som konditionsträning måste det vara mycket nyttigt. Dessutom syns det att hundarna tycker om att få sträcka ut riktigt ordentligt.

Om vallande bearded collies

I helgen avgjordes SM i fårvallning för bearded collies.

Nu har vi fått resultaten. Eftersom både Baron och Falstaff var förhindrade att delta i tävlingarna gick segern till vår vallnings-instruktör CALLE BORGSTRÖM. Det blev storslam, eftersom han vann både den högsta klassen, SM-klassen, och novis-klassen med sina hundar.

I SM-klass segrade Calle med den egna uppfödningen Grimm (Boomtown Blizzard) och i novisklassen vann han med Meg (Artisan Ode to Joy).

Det är en storartad och välförtjänt prestation av vännen Calle, som betytt så oerhört mycket för tillvaratagande och utveckling av rasens vallningsgener. I många år har han inspirerat och uppmuntrat oss beardisägare att testa våra beardisars anlag och träna vallning med dem.

Själva gläder vi oss alldeles väldigt mycket, eftersom Calle har gett Baron och Falstaff så många roliga och lärorika stunder i fårhagarna hemma på Ekebergs gård i Blekinge. På fotot instrueras Falstaff och matte av Calle på ett vallningsläger för några år sedan.

Den som vill se proffsiga foton på vallande bearded collies - en underbar syn! - kan njuta av den skicklige fotografen Hobbe Lundahls bilder.

Om en l-å-n-g promenad

Det var tur att Baron och Falstaff fick ta det lugnt på eftermiddagen efter agilitytävlingen i lördags.

För redan på söndag morgon bar det iväg till Lundsbrunn, till en riktigt lång och uppfriskande tur med "aktiv-promenad"-kursen. På stigar och småvägar genom området kring Dala kvarn och Mariedal drog vi fram med glada och nyfikna hundar, under ledning av våra trevliga och duktiga instruktörer Ulla och Carin (bilden).

Fikapausen var efterlängtad och välbehövlig, inte minst för törstiga hundar. Fast för Baron blev det inte mycket till vila, eftersom han fick demonstrera ett spår. Inte så långt, men han skötte sig som vanligt utmärkt, och hade inga svårigheter att komma med apporterna.

Efter nästan tre timmar var vi tillbaka vid bilarna, och avslutade med planering inför sista kurstillfället. Det känns nästan lite vemodigt att kursen snart är slut. Nåja, det är en gång kvar, och den ska avslutas med högtidlig korvgrillning!

Om en lugn kväll

Efter gårdagens agilitytävlingar behövde Baron och Falstaff ta igen sig i trädgårdens svalka.

Inte för att Baron förtog sig nämnvärt på banan. Och Falstaffs övningar på balans-bommen var väl inte så fysiskt ansträngande.

Men ändå: det blir inte mycket vila i miljön på en klubb medan tävlingar pågår. Andra hundars insatser ska applåderas och belönas med ihärdigt skällande. Alla våra vänner - "varenda kotte som vi känner" - ska hälsa på och beundra våra vackra beardisar. Det är förstås bara roligt, både för oss och för Baron och Falstaff.

Hundarnas uppmärksamhet är på topp hela tiden, och då är det skönt att vila ut mot kvällen i den kända och trygga trädgården.