Barons och Falstaffs svansföring är mycket uttrycksfull och väl värd att studera.
Är hundarna uttråkade eller trötta hänger svansarna ner mot marken, och ingen rörelse kan märkas. När de äter är spetsen formad till en liten böj.
Men oftast håller de svansarna högt. När de är glada, förväntansfulla eller möter någon de tycker om (och som tycker om dem ...) sätter de igång ett viftande som varierar i frekvens och höjd.
Då tänker jag på ett talesätt av okänt ursprung: "Ett skäl till att hunden har så många vänner är att han viftar på svansen i stället för på tungan!"
Nåja, Falstaff och Baron är rätt bra på att använda sina tungor också. Så kanske de har så många vänner just för att de viftar både på svansen och på tungan ...
2 kommentarer:
Hej Bengt med familj!
Vilken underbar teori om hundars svansföring och varför dom är så omtyckta! Hoppas att allt är väl med Er, men det ser jag ju att det är. Här är det mesta sig likt förutom att det aär mycket träning för tillfället, Pinot har nu hunnit blir 21 månader och är mycket mottaglig för all sorts inlärning. Hon tycker att allt är lika roligt så det är mycket roligt att träna med henne. Ha det så bra!Hälsar Christina och tjejerna
Hallå och hej. Jag har flyttat!http://mmsblogg.blogspot.com/
Hälsningar Maria
Skicka en kommentar