Stängt för säsongen!

Det här blir det sista fotot på länge med Baron och Falstaff på Axevalla hed.

Nu är det tillstängt, det går inte att köra in med bil och vilken dag som helst släpps kreaturen ut på grönbete.

Så vi får vänta ett halvår innan vi återigen kan låta hundarna vara fria på en av sina absoluta favoritplatser.

Visst kan vi gå koppelpromenader året runt på heden. Men med alla kor och hästar som betar där är det inte så trevligt. De kan vara närgångna, och så går det inte heller att undvika sådant som hundarna trampar i, och som de - i allra värsta fall - kan få för sig att rulla sig i.

Från ett fågeltorn

Från fågeltornen runt Hornborgasjön får man en vidsträckt utsikt.

Barons och Falstaffs husse är extremt höjdrädd, men vågade sig ändå upp i ett av dem. Tornen används mest av fågelskådare, som med handböcker, kikare och anteckningsblock kan tillbringa dagar där.

Men häromdagen fanns annat att beskåda: hundarna Baron och Falstaff med matte! Det var absolut något att fotografera.

Att hundarna betraktas från ett fågeltorn gör dem förstås inte till fågelhundar ...

Närhet till fåglar

Vi promenerade vid Hornborgasjön.

Baron och Falstaff var kopplade, men kunde ändå liksom vi själva förundras över det intensiva fågellivet. En symfoni av sång och läten, och flaxande vingar i luften.

En svan ruvade i sitt rede på en liten ö, ganska nära vattenbrynet. Den vaktande hanen simmade hotfullt mot oss och väste varnande: "kom inte närmare!"

Falstaff och Baron betraktade den med stor respekt: "vi har absolut inte tänkt komma närmare!"

Om en grillkväll

Grillsäsongen pågår för fullt, till stor glädje för Baron och Falstaff.

En fredagskväll ligger oset av grillkol och tändvätska som en matta över staden. Vi lägger korvar och marinerat kött på grillen, och hundarna ser till att hålla sig i närheten.

Och de blir inte lottlösa. När vi själva har ätit klart och kolen har falnat får de några korvbitar i sin mat.

Inte undra på att de äter upp. Det gör Falstaff nästan alltid ändå, men Baron är mera kräsen. Men om han har inandats ljuva dofter en hel kväll, och dessutom får grillade korvbitar i maten - ja, då behöver han inte trugas!

Om bävrar och vargar

I förrgår kväll var Baron och Falstaff på viltspårkursen.

Det gick riktigt bra för båda hundarna: glatt, säkert och med lagom tempo klarade de spåret, med vinklar och bloduppehåll.

Andra djur är också ute och rör sig i trakterna. En bäverfamilj bor där, och vi beundrade deras arbete. De gnager runt stammen tills trädet faller. Vilken beundransvärd yrkesskicklighet!

I skogarna har också en varg setts nyligen. Iakttagaren är trovärdig, så det är nog alldeles sant.

Det var kanske tur både för oss och för Baron och Falstaff att vargen höll sig undan när vi var ute i skogarna. Men visst hade det varit roligt att se en varg i vilt tillstånd. Fast ingen hade väl ändå trott mig om jag hade berättat det ...

Om en lekpark

Ibland åker vi med Baron och Falstaff till Folkets park.

Det är ett ganska stort, inhägnat område, med grönytor och skogsdungar. Hundarna gillar att springa runt, nosa och göra iakttagelser.

Men den Stora Attraktionen är lekplatsen. Där finns karusell, gungor och klätterställningar. Naturligtvis kan vi bara gå dit om det är “barnfritt”, och så var det igår.

Falstaff älskar att balansera på en hängbro med upp- och nerfart. Men hans övningar går så fort så jag har hittills inte hunnit fotografera honom.

Baron rusar direkt bort till ett däck, som hänger i en stålwire. Ungarna använder det att åka på, i ganska hög fart. Av någon anledning är han mycket irriterad: skäller mot däcket och biter efter det. Han betraktar det med en blandning av ilska och förtjusning. Men vad han vill åstadkomma med sina attacker vet jag inte.

Om en gammal boll

Gissa vad fotot föreställer! Är det ett musei-föremål? En bit av ett klädesplagg från stenåldern?

Nej, det är den återstående resten av Barons och Falstaffs äldsta ännu överlevande leksak: fragment av det som en gång var en spänstig och välpumpad fotboll.

Vi köpte den åt Baron när han var unghund. Otaliga gånger har han lekt med den, och så småningom tappade den luft så att han kunde bita om den. Då fungerade den som en effektiv ljuddämpare: det gick inte att skälla för fullt med en boll i munnen!

Efter hand övertog Falstaff bollen, som då knappast kunde kallas "boll" längre. Den pulvriserades alltmer, och en liten skinnbit är numera allt som återstår.

Men fortfarande - på den f.d. bollens yttersta dagar - går den att tugga på. Med tanke på hur livskraftig den har varit och vilken mångårig glädje hundarna har haft av den måste den anses som en av de bästa investeringar vi har gjort.