K-märkt hundkoja

Jag läser i tidningen:


Anrik hundkoja blir k-märkt

Det är inte bara slott och herresäten som blir kulturmärkta. Nu får även en hundkoja i Norrköping den hedrande stämpeln av stadsantikvarien vid en ceremoni på söndagen. Hundkojan har funnits i trädgården vid Borgs säteri i över hundra år. En av de första invånarna ska ha hetat Boy.

Sedan dess har en mängd hundar bebott den rejält byggda kojan.

- Vi vet att hundkojan har stått sedan 1901, kanske ännu tidigare, säger stadsantikvarie Ann-Charlotte Hertz till Norrköpings Tidningars nätupplaga.Hundkojan var i dåligt skick och har restaurerats vid Stadsmuseet innan den nu återställts på säteriet.

- Även små och relativt oansenliga byggnader kan ha ett kulturhistoriskt värde, kommenterar Ann-Charlotte Hertz utmärkelsen.


Kära Baron och Falstaff! Man kan undra vad det är som ni lämnar efter er som blir K-märkt!

Någon hundkoja har ni inte. Men kanske leksaker? Sovkorgar? Koppel? Halsband? Regntäcken?

Den som lever får se!

Om undervattensdjur

Vad kan det nu vara som Baron och Falstaff har fått syn på, och betraktar med stort intresse?

Jo, det är en gräskarp! Inplanterad i den lilla sjön, och med den ansvarsfulla uppgiften att hjälpa till med renhållning i vattnet.

Det ser ut som om den gör ett bra jobb. Hindsbosjön är nu betydligt renare och mer aptitlig än den har varit. Men så har den också muddrats och befriats från den växtlighet som gjorde den till en illaluktande sumpmark. Nu svarar gräskarparna för det löpande underhållet.

Som valp hoppade Falstaff en gång i med ett magplask. Det renderade honom en rejäl och omsorgsfull dusch och shamponering när vi kom hem, eftersom han formligen stank av dy och gyttja.

Nu går vi gärna med hundarna längs sjön. Skulle någon av dem få för sig att hoppa i vore det inte någon olycka.

Varken Baron eller Falstaff var förresten roade av att försöka fånga någon karp!

Om en hund- och kattskrämma

Jag får en katalog från Det Stora Elektronikföretaget.

Med höjda ögonbryn läser jag:

Elektronisk hund- och kattskrämma

Reta dig inte längre på lämningarna efter hundar och katter på eller utanför tomten. Så snart PIR-detektorn i hund- och kattskrämman registrerar en rörelse i det övervakade området sänder den i ca 25 s ut en ton som människor inte kan höra. Djur upplever däremot ultraljudstonen som ytterst obehaglig. Tack vare väderbeständigt ABS-hus och batteridrift kan du använda apparaten var du vill.

Det här är inget som vi tänker anskaffa. Det är ju hundarnas egen trädgård, deras revir.

Någon elektronisk apparat som håller katter borta behöver vi inte. Vi har två fyrbenta och effektiva kattskrämmor vid namn Baron och Falstaff!

I skuggan av äppelträdet

In the shade of the old apple tree
Where the love in your eyes I could see
When the voice that I heard
Like the song of the bird
Seemed to whisper sweet music to me

I could hear the dull buzz of the bee
In the blossoms, as you said to me
With a heart that is true,
"I'll be waiting for you,
In the shade of the old apple tree."

Jag erinrar mig den här gamla standardlåten när jag ser hur gärna Baron och Falstaff uppehåller sig i skuggan av vårt äppelträd.

Hundarnas poetiska eller musikaliska begåvning är nog rätt begränsad, men den inspiration de förmedlar är alltid fullständigt obegränsad.

Deras närvaro är "sweet music to me".

Om aktiviteter

Baron och Falstaff gillar att vara aktiva.

Därför trivs de så bra på de aktiverade promenaderna, som vi så här års ägnar oss åt en kväll i veckan på vår klubb.

De tycker om att träffa de andra hundarna - Loffe, Siri, Disa, Snobben, Chico, och allt vad de heter. Tillsammans strävar de fram på vägar och skogsstigar, och friskar upp sina talrika grå celler med lite träning. Som igår: inkallning.

Men Baron och Falstaff är aktiva inte bara under promenaden. Också fikapausen utnyttjar de. Alltid hittar de någon trädgren eller pinne att tugga på och syssla med. Eller någon yta att undersöka.

Att ligga stilla och ta igen sig? Nej, det passar dem inte. Det gör de först när vi åker hem, i bilen.

Om bollar i luften

Varken Baron eller Falstaff har någonsin varit särskilt bolltokiga.

Men föralldel: vi har aldrig kastat bollar till dem, så de har väl inte fått smak på det.

Ändå händer det att de får för sig att de ska leka med en boll. Med varandra, med matte eller husse - eller var och en med en boll.

De senaste dagarna har de fått ny aptit på detta. Kanske är det kyligt höstväder som stimulerar dem. De tycker om att det har blivit lite svalare ute, vilket gör dem gladare och mer aktiva.

För Baron och Falstaff är bollar framför allt något som är trevligt att tugga på. Inte så mycket att jaga eller springa med!

Om uppmärksamma hundar

Baron och Falstaff håller järnkoll på allt som händer runt omkring dem, ute och inne. Allt som passerar utanför fönstret: bilar, hundar, människor - inget undgår dem.

Särskilt matte och husse är föremål för deras uppmärksamhet och noggranna granskning.

Vad ska ni göra nu? Vart är ni på väg? Får vi följa med? Hämtar ni något till oss? Varför gör ni på detta viset?

Varje minsta rörelse registrerar de med alla sina skärpta sinnen.

Det känns inte alls påfrestande, bara roligt att de är så intresserade av våra göranden och låtanden.