Om en rolig agilitydag

Nu har vi kommit hem från en mycket lyckad agilitytävling i Töreboda.

Vadå lyckad? Baron diskade sig i både agilityklass och hoppklass! Så hur kan det ha varit så bra?

Jo, eftersom han hade storartat roligt hela tiden. Med husse knäskadad och matte med muskelsträckning var vår klubbkamrat Ann snäll och tog hand om Baron. Det är inte lätt att ”köra” en annan hund utan föregående träning, men Ann gjorde det jättebra, både före, under och efter loppen. Kolla på bilden hur glad Baron är tillsammans med Ann!

Det var inte alls hennes fel att Baron drog iväg mot matte, som stod intill planen. Inte heller att Baron bestämde sig för att det var lika bra att sätta fart mot tredje hopphindret direkt. ”Jag ska ju ändå hoppa över det, så varför skulle jag bry mig om de två första hoppen” menade han.

Tack, Ann, för att du gjorde så att Baron fick en jättekul dag! Med råge uppfylldes därmed vårt mål för idag. Vinna kan vi göra nån annan gång. Till exempel på DM nästa vecka.

Falstaff, då? Jo han slog ett nytt rekord! Han var den hund på hela tävlingen som gick över den älskade balansbommen på framhoppningsbanan i särklass flest gånger! Starkt jobbat, Falstaff!

Om en reducerad flock

Den här veckan har matte varit bortrest. Hundarna och jag körde henne till Skövde redan i söndags, och sedan dess har vi fått klara oss själva.

Och visst har det gått. Det största bekymret var förstås att Baron blev kortvarigt opasslig i måndags. Men båda hundarna har ätit och sovit bra. Vi har varit på brukshundklubben i Skara och tränat, och igår åkte vi ut till Händene-skogen och roade oss bland annat med ganska långa spår. Där har vi varit idag också, men utan spårande.

Men det har märkts mycket tydligt att den vanliga inre kretsen av flocken inte har varit fulltalig. Baron och Falstaff har varit märkbart loja och håglösa. Det är som om ingenting var riktigt roligt när det saknas en medlem i flocken.



Mest har de legat och vilat, och när de är inaktiva längre stunder uppsöker de gärna sina favoritplatser. Falstaff längst in bakom soffan - där är han omsluten och trygg. Baron hoppar upp i husses (obäddade!) säng - där är mjukt och gott om plats.

Ikväll hämtar vi matte vid tåget i Skövde, och ordningen och glädjen blir återställd!

Om höstglädje

Äntligen börjar det nu kännas som höst på riktigt. Dessa lite kyliga morgnar med klar luft och alltmer glödande färger för med sig riktiga skönhets-upplevelser.

Hundarna och jag promenerar sakta i morgonljuset, och själv njuter jag av alla synintryck: träd, buskar, häckar, hästarna i hagen.

Baron och Falstaff har sin egen värld att upptäcka. Alla dofter, på marken och i luften, ska noggrant och omsorgsfullt undersökas. De stannar till och nosar omständligt, och registrerar allt som har hänt sedan vi gick här senast. Vilka andra hundar har gått här? De är också noga med att flitigt och ofta markera och skvätta så att de hundvänner som kommer senare ska tänka: "Aha, här har minsann Baron och Falstaff gått!"

Så har vi våra olika upplevelser, hundarna och jag. Tillsammans blir det en helhet, som kan göra en vanlig till synes rutinmässig morgonpromenad till en unik händelse, fylld av stilla glädje och lycka.

Om astrologi för hundar

Jag har förstått att det är ett stort intresse för astrologi och horoskop, också för hundar. Det finns också en hel del litteratur i ämnet, och sökningar på Internet ger många träff: "astrology for dogs" ger över tretusen träff!

Men låt oss se vilka egenskaper Baron och Falstaff har ur deras respektive stjärnteckens perspektiv.


Baron, född den 18 mars, är FISK. Så här sägs det om honom i ett horoskop: ”Fiskhunden är en drömmare med stark intuition och andlig känslighet. Den har en själslig kontakt med sin ägare. Den kan dock ”bränna ut sig” så att den måste dra sig undan för att återhämta sina krafter.”

Och i ett annat: ”Originell och tilldragande. Snäll, ömsint och med en telepatisk förmåga. En riktig drömmare med livlig fantasi. Gillar att vara till lags. Trivs allra bäst hemma.”


Falstaff, född den 6 april, är VÄDUR, och här är hans egenskaper: ”Genom att ha en väldigt stark vilja vill hundar födda i detta tecken gärna visa var skåpet ska stå och tar inte gärna order av andra. Däremot är de väldigt lojala.”

Ytterligare ett horoskop: ”Ständigt på jakt efter nya äventyr och erfarenheter. Lite stridslysten, accepterar inga nederlag, måste vinna. Temperamentet är inget att leka med. Gillar att skrämma andra. Listig och lömsk men uppriktig i allt sitt handlande.”

Jag ser förstås på detta som lite rolig kuriosa. Ungefär som när jag läser horoskop för mig själv!

Baron sjuk - men frisk igen!

Så var det dags igen: Baron blev sjuk!

Några gånger om året brukar det hända. Plötsligt skakar han i hela kroppen, ser ynklig ut och går och gnäller utan att få någon ro. Svansen låg och med ett kroppsspråk som tydligt visar hur dåligt han mår. Han äter inte heller något.

Lika snabbt som det kommer lika fort går det över, efter några timmar. Ingen veterinär har kunnat förstå vad det beror på. Men själva är vi nästan säkra på att det har med magen att göra eftersom han då och då ängsligt tittar dit.

Det enda vi kan göra är att vara nära honom och ge honom lite lätt massage, nästan bara som beröring.

Igår hade vi just startat den aktiverade promenaden vid Folkets park i Götene, när han plötsligt stannade, darrade och vägrade följa med. Det var bara att avbryta och återvända till bilen och åka hem. Fram på natten upphörde skakningarna och han sov lugnt, och i morse var han nästan sitt gamla vanliga jag igen, bara lite "låg". Han är fortfarande matt, men har ätit och druckit. Falstaff äter alltid bra, så det är egentligen onödigt att han figurerar på ett foto vid matskålen.



Det är intressant att se hur Falstaff reagerar när det händer. Han, som annars ofta vill vara nära Baron, drar sig undan, som om han tänker: ”Käre storebror, jag ser att du inte mår bra. Då ska jag låta dig vara ifred och inte störa dig.” När Baron lade sig i bilen var det nästan så att Falstaff vägrade hoppa in, det som han annars gör med stor glädje. Han tyckte nog att Baron borde få vara för sig själv i bilen.

Men som sagt: nu är nästan allt som vanligt igen. Slutet gott – allting gott!

Om en mycket gammal hund - och en "hundkatt"

Titeln på dagens inlägg syftar INTE på Baron eller Falstaff. Nej, det handlar om betydligt äldre hundar - och om en korsning mellan hund och katt!

DN idag innehåller nämligen två intressanta notiser med hundanknytning.

Man berättar att ett antal mumifierade hundar har hittats i Peru. De antas ha blivit begravda för tusen år sedan tillsammans med sina familjer, och det tyder på att de hade hög status. De användes som vallhundar och vallade lamadjur, och såg ut som en liten golden retriever, med beige nos och långhårig päls.

Antagligen trodde man också på ett liv efter döden för hundar. Och varför inte: "You think there will be no dogs in heaven? I tell you, they will be there before any of us." Citatet är från Robert Louis Stevenson, författare till bl.a. "Skattkammarön" och "Dr Jekyll och Mr Hyde". Jag tycker mycket om citatet, och använder det i min mail-signatur.

Den andra notisen i DN handlar om invigningen av Bonniers konsthall i Stockholm. Där presenteras Thomas Broomés konstverk "Hundkatt". Konstverk - ja, det kan man kanske ha olika meningar om ...

Men alltid lika glada och livliga Baron och Falstaff är minst av allt några mumier. Inte heller har de något som helst gemensamt med katter!

Agility dagen efter ...

Ärligt talat: det gick inget vidare på agility-tävlingen på Tomten igår!

Hoppklass-banan borde ha passat Baron perfekt: snabb, rak och rolig inledning med tre hopphinder och en tunnel och slalom på rätt sida, med vänsterhandling.

Men inte då! Efter bara två hopphinder strulade det till sig, och sen var det kört.

Agilitybanan såg lite knixigare ut, men hade en oerhörd fördel: INGET SLALOM!!! Det kanske hade gått bra, men efter bara några hinder skadade matte sig: en smärtsam sträckning i lårmuskeln satte definitivt stopp, och det var bara att bryta. Kylklabbar lindrade den värsta smärtan, och flitig massage med liniment ska förhoppningsvis rätta till skadan.

Men ändå: det var en underbar dag i kanonväder och tillsammans med våra härliga hund- och människokompisar.

Idag stärktes självförtroendet när vi såg två foton av Baron på Fridas hemsida. Över ett hopphinder, utstrålande fart och glädje. Fel väg, visserligen - men då var redan diskningen ett faktum. Och vid mattes sida, med högsta tänkbara svansföring.

Det kanske ändå kan gå bra. Någon gång. Någonstans. Töreboda på lördag, till exempel!

Om en agilitytävling

Käre Baron - du behöver inte alls vända bort blicken! För på tävlingen idag på Tomtens brukshundklubb var du jätteduktig! OK att du och matte blev diskade både i hoppklass och agilityklass, men ändå ...

Du var glad och lycklig, och med hög svansföring - och mera kan ingen begära av dig.

Så kul vi hade i och omkring vårt gula tält: med vännerna Myntha och Dixie, Pompe och Ebba - och allt vad de heter, dina många kompisar. Falstaff var förstås där som din främste supporter och höll dig varm med ständig uppmuntran och idogt skällande.

Ikväll är ni trötta, kära Baron och Falstaff, så ni ska slippa höra mera om allt vad ni har varit med om idag.

Till råga på allt har ni fått utstå obligatorisk päls- och tassvård, kloklippning och tandborstning. Så ni får berätta om den innehållsrika dagen en annan gång.

Bloggens gäster får gärna besöka Pompes och Mynthas hemsidor. Där kommer säkert glada och trevliga rapporter om den härliga dagen och de roliga tävlingarna!

Att älska hundar

Idag vill jag för ovanlighetens skull ge bloggens gäster en läsupplevelse. Det är en liten dikt av den strålande skalden Bo Setterlind (1923 - 1991). Här kommer den - läs, njut och begrunda:


Varför jag älskar hunden

En hund struntar i alla formaliteter,
läser inte för mycket,
följer inte med vad som händer i pressen.

En hund har gott om tid,
ser inte fram emot någon pensionering,
tror inte på politiska löften,
är inte offer för något statustänkande,
retar sig inte på en dålig affär.

En hund låter sig inte kuvas av myndigheter,
är inte långsint,
bryr sig inte om social ställning.
röker inte
super inte,
talar alltjämt sitt eget genuina
och internationellt gångbara tungomål.

Därför älskar jag hunden.

(Bo Setterlind)


Jag vet inte om Bo Setterlind själv hade någon hund. Men om han hade det är jag ganska säker på att det måste ha varit en bearded collie!

Om äpplen

För några dagar sedan gick Baron och jag alldeles själva - Falstaff var hos frissan! - en promenad kring Uddetorps dignande äppelträd.

Det slog mig att äpplen inte bara är goda och nyttiga att äta. De är dessutom vackra att se på.

Så ett äppelträd är en skönhet minst två gånger i sitt långa liv. När det blommar, på försommaren, och när det prunkar i ett överflöd av frukter.

Det finns några uttryck som refererar till äpplen. Man kan vara äppelkindad: ha rundade kinder med frisk färg. Eller också äppelpräktig: uppvisa alltför förträffliga och därmed påfrestande egenskaper.

Baron är inte precis äppelkindad, och han är minst av allt äppelpräktig.

Hur som helst: han hade en skön stund omgiven av vackra och mogna äpplen i en välskött trädgård.

Om nyfikenhet

Falstaff har alltid varit nyfiken på allt och alla. Han anser - med rätta - att om man inte är nyfiken och håller koll på tillvaron får man aldrig veta något. Baron menar - med ålderns rätt - att han sannolikt redan har sett det mesta.

I somras såg vi till några bortresta grannas trädgård och vattnade (vilket behövdes). Hundarna älskade att få följa med och undersöka en annan trädgård än den egna.

Det här åtagandet har nu upphört, men varje morgon hämtar vi gårdagens lokaltidning i deras brevlåda. Hundarna får nu inte gå in i trädgården, men Falstaff är ivrigt nyfiken varje gång: är det någon hemma? Kommer dom ut och hälsar på mig? Vad är det som ligger i brevlådan?

Baron iakttar på avstånd - inget att hetsa upp sig för, tycker han. Åtminstone inte förrän någon kommer ut, eller matte hittar något mera intressant än en gammal tidning i brevlådan.

Mitt liv som hund

Jag har genomfört SVT:s Hundskolans test på Internet, där jag fick veta vilken hundpersonlighet jag är!

Är jag en bulldogg – ”en cool livsnjutare”? Eller en bullmastiff – ”med ett kärleksfullt lynne”? Möjligen en cocker spaniel – ”sportig och aktiv”? En golden retriever – ”snäll och tillitsfull”. Grand danois – ”intelligent och mjuk”. Jack Russell – ”alert och livlig”. Kanske en mops – ”charm, utstrålning och intelligens”.

För min relation till Falstaff och Baron kan det förstås vara bra att veta. Nu umgås de visserligen naturligt och självklart med alla hundraser (möjligen med undantag för boxer). Men deras sympatier och antipatier är inte nödvändigtvis knutna till rasen. Det är mera personkemin – om man nu får använda ett sådant uttryck om hundar – som tycks avgöra deras inställning till andra hundar.

Nå, hur blev testresultatet? Husse visade sig bäst motsvara egenskaperna för grand danois. Jo, jag tackar: ”intelligent, mjuk, modig, vänlig och kärleksfull”.

Matte är förresten en berner sennen: självsäker, orädd, uppmärksam och godmodig. Det stämmer faktiskt riktigt bra!

Kanske någon av bloggens besökare också har provat på testet?

Om en speedkula

Alla som känner Falstaff vet att han är ett formidabelt fartvidunder: en greyhound i bearded-collie-päls! OK, det var en lätt överdrift, eftersom han är klippt. Men det tycks bara göra honom ännu snabbare.

Baron kan också vara snabb, men då ska det antingen finnas en raksträcka med fem-sex hopphinder eller en fårflock att hålla koll på.

I Alingsås finns en hundkapplöpningsklubb, Speedy Dogs, där alla hundraser får testa en bana och visa vad de eventuellt går för. Alltså inte bara greyhounds eller whippets.

Vi ska försöka åka dit en kväll för att se hur Baron och Falstaff agerar. Sätter de efter den elektriska haren, och hur långt? Eller struntar de i den? De är ju inte dumma, utan fattar nog genast att det inte är en riktig hare.

Går det bra kanske vi kan inbjuda till Svenskt Kapplöpningsmästerskap (SM) för Bearded Collies. Jag är ganska säker på att Falstaff vinner. Med Baron som god tvåa ...

Om en aktiverad promenad

Nyss kom vi åter från ännu en "aktiverad promenad" i regi av Götene brukshundklubb.

Under trygg ledning av våra instruktörer Carin och Ulla vandrade vi genom skogarna runt klubben. Kan det tänkas något skönare och roligare än att ge sig ut en söndagsförmiddag med Baron, Falstaff och ett tiotal andra hundar? Till och med idag på valdagen kan vi inte komma på något trevligare sätt att använda tiden.

Fikapausen behövdes, och Baron och Falstaff - vackert nyklippta! - tog igen sig och drack tillsammans en halvliter vatten. På ett foto ser vi också kompisen Fergie, "peppar-och-salt" riesenschnauzer.

Skogarna var fulla av svamp, av för oss tyvärr okända sorter. Låt oss hoppas att de svampplockare vi såg bättre än vi kan skilja på ätligt och oätligt.

Under nästan tre timmar vandrade vi ungefär åtta kilometer, och väl tillbaka i klubbstugan var det intressant att försöka rekonstruera promenaden på en karta.

Nu är vi hemma med trötta hundar, och det är inte utan att vi själva känner oss lite möra. Men ändå uppfriskade, och inspirerade att gå och rösta!

Genom skogar och över fält

Någon riktig vilodag blev det faktiskt inte igår. Det blir det egentligen aldrig. Vi hittar alltid på något roligt att göra med Baron och Falstaff. Eller rättare sagt: de finner ständigt på något att göra med oss.

Igår blev det en biltur på småvägar till Bitterna, där vi tittade in på fårfarmen Bitterna lamm. Det hade förstås varit roligt om hundarna fått tillfälle att valla fåren, men Baron och Falstaff hittade i alla fall en fin skog att nosa sig igenom och ett härligt fält att sträcka ut på.

Det var lite höststämning i luften, torrt på marken och roligt att komma till nya trakter. Både för Baron, Falstaff och oss själva.

En vilodag

Efter en händelserik och intensiv vecka och inför ett lika aktivt veckoslut vägrar Baron och Falstaff att medverka i dagens inlägg på bloggen. De föredrar att ligga i solen, lukta på gräset och ta igen sig, med undantag för några bilturer och lugna promenader i skog och mark.

I stället överlämnar de ord, bild och tanke åt sin ersättare: Fred Basset (eller Laban, som han heter på svenska).

Varm septemberträning

Tänk att det ska vara 25 grader varmt i mitten av september! Inget vidare, tycker Baron och Falstaff, med instämmande från matte och husse.

Men det går ändå bra att ses för lite lustbetonad träning. På Tomtens brukshundklubb träffade vi våra träningskamrater Ebba, Wilma och Foggy, och så avverkade vi tillsammans ett rejält pass.

Agility, förstås, där matte och Baron alltmer är ett team. Falstaff blir ett snäpp bättre för varje gång, och är nu nästan helt hindersäker. Han har bara alltför bråttom och slarvar, och det är inte så lätt för matte att hinna med.

Upplet i en sökruta är Baron suverän på. Han finkammar ytan och levererar apporterna beslutsamt. Falstaff fick idag leta upp godis och leksaker, och han hittade dem lätt. Men också här blir han lite stressad.

Det var skönt att avsluta med en tre-minuters platsliggning. Det har alltid en lugnande inverkan på hundarna.

På bilderna ser vi Foggy på väg över balansbommen, Baron med nosen i backen på jakt efter apporter och Falstaff, som hemma igen tar en välbehövlig siesta i trädgården.

Läsvärt om hundar

Det är två slags hundböcker som jag har saknat.

Först en bok som handlar om hur roligt det är att ha hund. Jag har läst många böcker om problem och svårigheter man möter som hundägare. Men inte mycket om GLÄDJEN att vara husse.

Sen också en bok som lättfattligt och enkelt berättar om hundens sjukdomar och olika symptom man kan vara observant på.

Av en tillfällighet fick jag häromdagen tag på två böcker som båda ser ut att - var för sig - motsvara mina önskemål.

Bitte Sundins "Hundgodis" är en "lättuggad bok för alla som gillar hundar". Den berättar om hur rik tillvaron blir när man delar den med en fyrbent kompis. Ännu rikare blir den när man, som jag, delar tillvaron med två fyrbenta kompisar! Dessutom kryddas texten med små lyriska tänkvärdheter, som den här:



Hunden tar ett par rundor på åkern.
Fäller svansen och flyger fram
med vindens hastighet.
Skäller lyckligt och njuter av friheten.
Själv står jag kvar: min själ vill göra likadant
men kroppen finner tilltaget olämpligt.


Min klubbkamrat från Götene brukshundklubb, Christin Hermansson, har alldeles nyligen publicerat "Hunden - anatomi och sjukdomar". Boken presenterar hunden utifrån och in, med tyngdpunkt på anatomin, och tanken är att när man känner till hur hunden fungerar är det lättare att identifiera sjukdomstillstånd och skador.

Jag är mycket glad för de här båda böckerna. De ger mig nya aspekter på Baron och Falstaff. Hur sagolikt roligt vi har tillsammans - och att jag skaffar mig mera kunskap om hur förunderligt uppbyggda de är.


Till sist ännu en liten fundering ur Bitte Sundins bok:

Varför jag har hund?
För att vi skrattar
så gott tillsammans!

Dags för shamponering!

Livet är inte alltid en dans på rosor för Baron och Falstaff. Ibland tvingas de stå ut med sådant som inte är särskilt roligt eller behagligt.

Deras relation till vatten är komplicerad. Det är gott att dricka och i en bassäng är det roligt att träna simning.

Men att bli duschad och intvålad med shampoo är något som de fördrar bara motvilligt. Det är ingen höjdare att bli ingniden med lödder, och även om det inte tar så lång stund i duschen är nog det värsta att de inte tycker att det luktar så gott efteråt. De nosar på varandra med förundran och tycks nästan inte känna igen varandra.

Husse och matte gillar doften av en nybadad hund och borrar in sina näsor i pälsarna så ofta de kommer åt. Baron och Falstaff skulle själva helst vilja rulla sig i något för att få bort den för dem obehagliga aromen!

Om nosarbete

Den soliga söndagen igår var det äntligen dags för ”spårgänget” att träffas igen.

Vi har gjort uppehåll några månader i sommar: det har varit alldeles för varmt och torrt för att låta hundarna jobba med personspår.

Så igår sågs vi i skogarna och fälten vid Björstorp: Baron, Falstaff, Pucko, Hjalmar, Rick och Bonzo – med hussar och mattar.

Baron och Falstaff tilldelades öppen mark, och det gick väl sådär. Falstaff var som vanligt målmedveten, även om han sick-sackade lite. Han blir allt säkrare på att komma med apporterna och dessutom tar han det nu lite lugnare.

Baron var mera osäker. Först bakspårade han, och sedan gick han rakt över första apporten. Resterande apporter tog han visserligen, men tvekade ganska mycket i spåret.

Det är skönt att ha kommit igång, och det syns hur roligt hundarna tycker att det är. Baron viftar på svansen när spårselen sätts på, och Falstaff nästan skakar av iver att få starta.

Konsten att klättra i träd

På våra hundklubbar har vi ofta fått höra: man kan lära sin hund allting, utom att klättra i träd!

Att en hund kan lära sig nästan vad som helst stämmer nog, även om varken Baron eller Falstaff inte riktigt ännu kan allt.

Men att en hund inte skulle kunna klättra i träd - det är ett påstående som vi tänker försöka motbevisa. För visst vore det användbart och praktiskt att ha en hund som ger sig upp i höga träd och hämtar ner katter, äpplen och päron eller pappersdrakar som har fastnat.

Så vi har börjat träna. Egentligen var det Falstaff som själv tog initiativet - inte Baron, som liksom husse är lite höjdrädd.

Vi får väl se hur det går, och vi lovar hålla bloggens gäster informerade om våra framsteg.

Om en agilitytävling

Baron och Falstaff lämnar nu ordet till matte Mari:

”Idag var det dags för den tredje agilitytävlingen för Baron och mej. Förhoppningar om världsbäst – eller i alla fall – tävlingsbäst av alla i Tidaholm fanns ju med i bakhuvudet.

Det började med agilityklassen. Banan verkade rolig – lite lång – men som sagt rolig. Jag tog ut Baron ur buren samtidigt som Falstaff hämtades ut av husse. Det var ett väldigt skällande i buren, så jag tyckte att vi kunde ta lite tid till promenad och annat. Mycket nosande, många hundar och människor som skulle hälsas på. Så stod vi där som 37:e ekipage. Första hindret gick bra, andra, tredje och fjärde likaså. Efter A:et var det strul vid ett hopphinder. Baron såg vårt tält. Jag fick honom dock över hindret. Men vid nästa hopphinder var det stopp. Domaren blåste obevekligt. Därmed var ”tävlingsbäst av alla i Tidaholm” inte något som kunde komma i fråga.

Hoppbanan då? Den var också rolig och småklurig. Den fastnade i hjärnan, och den skulle säkert fungera. Baron sov så gott i buren, så jag dröjde med att ta ut honom därifrån. Då hade vi lagom med tid tills det var vår tur tänkte jag och kunde ladda lite. Dock icke så. Flera ekipage före oss hade inte kommit till start, så det blev inget med uppladdningen. Vi kom tre hinder framåt men då kom slalompinnarna. Efter diverse försök att få Baron att förstå vitsen med att sicksacka mellan pinnarna fick han nog och lämnade banan för doften av en god lukt.

Så kan det sluta med de bästa av tankar. Inför nästa agilitytävling kommer jag också att tänka att Baron och jag ska vinna allt. Och då gör vi det!”

En sällsamhet i Blekinge

Utanför Karlshamn upptäckte vi förra veckan något som både vi, Baron och Falstaff fann ytterst märkvärdigt.

En tysk turist, Christoph Schletzer, hade ägnat hela sin tre veckors semester åt att bygga stenstoder. Hundratals torn, broar, figurer – i allt hade han omsorgsfullt och hantverksskickligt staplat stenar av olika storlek. Och det egendomligaste av allt: utan minsta sammanhållande material! Inget lim eller något som helst som höll tornen och broarna fast. Han hade bara utnyttjat stenarnas tyngd och exakt passat in dem i varandra.



Det var en riktig attraktion, som till och med Falstaff kunde uppskatta. Stenstoderna blir nog ingen tidlös sevärdhet, för vinterstormar, is och snö får dem förmodligen att rasa samman.

Men vi kunde inte låta bli att imponeras av den idoghet och det tålamod han har visat. För att inte tala om hur konstnärligt allt var uppbyggt. Något för Guinness´ rekordbok?

Om ett friskintyg

Igår genomgick Baron en stor undersökning inom ramen för seniorhälso-programmet på djursjukhuset i Skara.

Han blev verkligen ompysslad av veterinär och sjukvårdare, och provtagningen underkastade han sig med sitt vanliga jämnmod. Även om han på fotot ser lite slokörad ut var det inte något i proceduren som han upplevde som obehagligt.

Så nu är han klämd på och analyserad både kors och tvärs. Svalg, öron, tassar, hjärta, lungor och lymfkörtlar – allt befanns vara i bästa form. Blodprovet visade fina värden på lever, njurar och socker. Han är vid gott hull (20,9 kg) och tänderna är fina, nästan helt utan tandsten.

Enda minus var att proteinhalten i urinen var något hög, vilket enligt veterinären indikerar en lätt förhudskatarr. Men det var så obetydligt att det inte behöver åtgärdas. Det gäller bara att vi är uppmärksamma på flera eller varaktiga symptom.

Vi var inte egentligen oroliga för att det skulle vara något fel på Baron. Men det känns skönt att ha fått ett kvitto på det, ett friskintyg!

För Baron blev allt en spännande upplevelse, och det var en trött liten hund som tidigt somnade i husses fåtölj.

Falstaff, då? Jo, han var lite småsur för att inte också han blev undersökt. Han vill ju gärna vara huvudpersonen! Vi tröstade honom med att han ännu inte riktigt platsar inom ramen för just SENIORhälsoprogrammet.

Om hundar i valet

Jag har redan berättat om Barons och Falstaffs totala ointresse inför det stundande valet. Inte ens valet till kommun-fullmäktige kan engagera dem. Det enda som kan förmå dem att lyfta blicken (och bakbenet!) är de otaliga valaffischer som kantar våra promenadvägar.

Men om de struntar i politik – vad anser politikerna om Baron och Falstaff, och om hundar i allmänhet?

Kennelklubben har sammanställt svaren från riksdagspartierna på några hundrelaterade frågor. Möjligen är det lite tröttsam läsning, för jag undrar hur mycket beslutsam handlingskraft som egentligen ligger bakom alla välvilliga och inställsamma ord.

Dagens Nyheter undersökte förra veckan vilka hundraser som är registrerade för kandidater i de olika partierna. Så här redovisades resultatet:

Centerpartiet – tax
Feministiskt initiativ – labrador och jack russell-terrier
Folkpartiet, miljöpartiet och vänsterpartiet – blandras
Junilistan – pudel och mops
Kristdemokraterna och moderaterna – schäfer
Socialdemokraterna – siberian husky

Inte en bearded collie så långt ögat (och undersökningen) når! Inte undra på att Falstaff och Baron – som på fotona – längtansfyllt tittar ut över omgivningen. Var finns den politiker som satsar på oss?

Tillbaka från Blekinge

Så är vi nu tillbaka från en veckas skön och omväxlande vistelse i Blekinge.

Baron, Falstaff och vi själva har njutit av luften och den annorlunda miljön. Hundarna trivs bra i öppna landskap och njuter av havsutsikter. De älskar vatten – men helst från land. Fast simträning går utmärkt, förutsatt att det sker under ordnade former i uppvärmd bassäng.

För att inte tala om alla nya dofter. Helt annorlunda – och såvitt vi kan förstå bättre och mer exotiska än hemma.

Lycka är att tillsammans med matte se ut över vattnet mot horisonten. Eller att bara koppla av en stund i gröngräset.