Om en agilitytävling

Baron och Falstaff lämnar nu ordet till matte Mari:

”Idag var det dags för den tredje agilitytävlingen för Baron och mej. Förhoppningar om världsbäst – eller i alla fall – tävlingsbäst av alla i Tidaholm fanns ju med i bakhuvudet.

Det började med agilityklassen. Banan verkade rolig – lite lång – men som sagt rolig. Jag tog ut Baron ur buren samtidigt som Falstaff hämtades ut av husse. Det var ett väldigt skällande i buren, så jag tyckte att vi kunde ta lite tid till promenad och annat. Mycket nosande, många hundar och människor som skulle hälsas på. Så stod vi där som 37:e ekipage. Första hindret gick bra, andra, tredje och fjärde likaså. Efter A:et var det strul vid ett hopphinder. Baron såg vårt tält. Jag fick honom dock över hindret. Men vid nästa hopphinder var det stopp. Domaren blåste obevekligt. Därmed var ”tävlingsbäst av alla i Tidaholm” inte något som kunde komma i fråga.

Hoppbanan då? Den var också rolig och småklurig. Den fastnade i hjärnan, och den skulle säkert fungera. Baron sov så gott i buren, så jag dröjde med att ta ut honom därifrån. Då hade vi lagom med tid tills det var vår tur tänkte jag och kunde ladda lite. Dock icke så. Flera ekipage före oss hade inte kommit till start, så det blev inget med uppladdningen. Vi kom tre hinder framåt men då kom slalompinnarna. Efter diverse försök att få Baron att förstå vitsen med att sicksacka mellan pinnarna fick han nog och lämnade banan för doften av en god lukt.

Så kan det sluta med de bästa av tankar. Inför nästa agilitytävling kommer jag också att tänka att Baron och jag ska vinna allt. Och då gör vi det!”