Om en kyrksam hund

Baron och Falstaff följer sällan med till kyrkan. Med undantag för den årliga välsignelsen på S. Franciskus dag är de nog inte heller särskilt välkomna.

Annat var det på 1700-talet med Carl von Linnés hund Pompe (jo, den hette så, liksom Karl XII:s berömda hund).

Så här berättas det:

Pompe följde sin husse vart denne gick och även i kyrkan. Där stannade de vanligen en timme, men om Linné tyckte att prästen predikade alltför länge gick han sin väg, naturligtvis åtföljd av hunden.

Hunden vande sig vid detta, och slutligen begav den sig till kyrkan också på egen hand, även om Linné själv inte hade tillfälle att gå dit.

När det led mot den tid då Linné brukade gå steg hunden med framtassarna upp mot bänkkanten, hoppade ut med ett skall och begav sig hem igen.

Prästen gillade inte detta, men när han beklagade sig för Linné svarade denne att predikningarna var för långa. Till och med de oskäliga djuren gick ju sin väg!