Om en räddningsskylt

”HUSDJUR - VID FARA RÄDDA OSS” står det på en dekal som vi har klistrat på bilen och vid ytterdörren.

Den distribueras av Djurskyddet Sverige, och den goda tanken är att uppmärksamma omgivningen på att det finns hund, katt eller andra djur i ett brinnande hus eller en havererad bil.

Låt oss hoppas att det inte ska gå så illa för oss. Men det kan vara en liten försäkring om att Baron och Falstaff kan räddas och klara sig även om husse eller matte är satta ur spel. Och det är ju för att gardera sig mot alla eventualiteter som man försäkrar sig.

Jag medger: här är det svårt att se vem som tittar ut genom bilfönstret. Till ledning för bloggens gäster kan jag berätta att hunden på fotot till vänster har en brun nosknapp och han till höger en svart.

Sen är det bara att gissa!

Om en lathund

Idag åkte vi en kortare biltur med Baron och Falstaff, och tittade bland annat på museijärnvägens gamla rälsbuss. Som vanligt skällde Baron på signalen från bommarna, men annars betraktade hundarna bara med förundran detta egendomliga skramlande fordon.

Baron och Falstaff älskar att åka bil, och i rådande sommarvärme tror jag att de liksom vi tycker att bilen är den svalaste plats man kan vara på. Att gå ut på promenad med matte eller husse – helst båda två – är förstås ännu roligare.

Så det har inte gått så långt som i den klassiska historien:

- Vår hund har blivit så himla lat! Förr hämtade han alltid sitt koppel själv när vi skulle gå ut.
- Men hur är det nu då?
- Nu har han börjat hämta bilnycklarna i stället!

Här protesterar Falstaff och Baron. Inte på grund av den dåliga historien, utan därför att bara en gammal rälsbuss är avbildad på bloggen. Så det får vi rätta till, även om fotot är två år gammalt. Det är samma hundar!

En dikt om din hund

Jag vill till bloggens besökare förmedla en dikt, som jag tycker är både vacker och tänkvärd. Den är författad av Anders Hallgren, som är en mycket välkänd hundpsykolog och som också har gett ut ett stort antal böcker om hundar och hundfostran.

Så här lyder den. Läs och begrunda!


En kall nos.
Ett par fuktiga, runda ögon.
En varm blick.
En tass som lyfts och ett huvud som läggs på sned.
Öron som försöker uppfatta och förstå ..
Din hund.


Han bad inte att få komma till Dig.
Han bara kom för att Du ville ha honom.
Han kom till Dig för att ge Dig vänskap
då andra sviker,
sympati då andra är emot Dig,
trofasthet då andra baktalar Dig.

Han kom för att ge Dig kärlek
då Du känner Dig utelämnad,
sällskap då Du är ensam.

Han gör Dig på gott humör då Du är ledsen,
tar emot Dig med glädjetjut
när Du äntligen kommer hem.

Han är någon som behöver Dig,
någon att smeka, leka med
och ha roligt tillsammans med.
Han är beroende av Din omtanke
och Din kärlek.
Han protesterar inte
när du missförstår honom.
Han är utlämnad till Dig
på gott och ont.

Han ger Dig sköna,
avkopplande promenader.
Han ger Dig sällskap.
Han ger Dig kärlek och glädje.
Han vaktar och skyddar Dig.
Han varnar om främmande kommer.
Han överger Dig inte så länge han lever.
Han ger Dig trygghet.

Vad ger Du?

(Anders Hallgren)

Om iakttagande – och igelkottar

Ingenting som sker på gatan undgår Falstaffs uppmärksamhet. Om det är något särskilt intressant ställer han sig på två ben för att se bättre: ”Vem sitter i den bilen som passerar? Känner jag dom som går förbi? Har jag träffat den hunden som kommer där? Han som cyklar där – är det någon jag kan hälsa på?”

Baron är mera ”cool”. Han har redan sett nästan allt, och nöjer sig för det mesta med att skärpa blicken, vädra lite i luften och registrera vad det är som händer.

Annat är det med sådant som inträffar inne i trädgården. Till exempel om en igelkott letar sig in genom häcken. Då blir det fart på båda hundarna.

Men de är osäkra på hur de egentligen ska förhålla sig till detta stickiga urtidsdjur. I motsats till andra djur som kommer på besök – katter, skator, kajor – går igelkotten inte att jaga bort när hundarna rusar fram. Den bara rullar ihop sig, på det mest retsamma sätt. Att puffa på den eller angripa den har ingen effekt: den kan minsann försvara sig!

Så lika bra att strunta i dessa taggbollar, som ändå så småningom lufsar iväg.

Om vallhundar

Falstaff och Baron är vallhundar. I sina gener har de mer eller mindre bevarat förmågan att hålla en fårflock samlad och att driva den på det sätt och i den riktning som föraren – herden – bestämmer.

Flera gånger har vi varit på vallningsläger på Ekebergs gård i Blekinge, och det är upplevelser som vi och hundarna ofta och gärna tänker tillbaka på med stor glädje.

Tyvärr har vi inte lyckats eller orkat med att hjälpa hundarna att utveckla sina talanger. Det är tråkigt att inte kunna ge dem tillfälle att utföra det arbete som de ursprungligen är avsedda och avlade för, eftersom vi aldrig har haft tillfälle att träna regelbundet. Tillgången på får har varit alltför dålig, för att inte säga obefintlig.

Bilderna är tagna för flera år sedan. På bilden överst föser Baron flocken genom en grind, och här nedan flankerar han den i full fart och håller den samlad. Han har nästan samma färg som fåren och syns knappt, men jag kan lova att han är där. Och dessutom att han mycket väl vet vad han gör!

På promenad med fluffbollar

På förmiddagen idag åkte vi till Lidköping, där vi träffade vännen Frida och hennes två härliga fluffbollar, sheltisarna Myntha och Smulan.

Baron och Falstaff känner Myntha sedan gammalt. Vi har tränat och tävlat agility tillsammans. Men Smulan är en ny bekantskap. Sju månader gammal, och en alldeles bedårande liten tjej – på bilden tillsammans med matte Frida.

Både vi och hundarna gillade den trevliga promenaden, som utgick från Lidköpings brukshundklubb, genom skogen och bort mot flygfältet, och sedan tillbaka igen. I värmen gick det åt vatten: ungefär en liter sammanlagt kolkade de fyra hundarna i sig under vandringen.

Ännu ett nytillskott fick vi se: Fridas nya proffsiga kamera. De suveränt skickligt tagna fotona finns redan på hennes hemsida, och alla rekommenderas varmt att titta på dem. Vi är förresten mycket stolta över att Baron och Falstaff har ett eget fotoalbum på Fridas hemsida. Klicka på "Galleriet", och njut av de underbara bilderna!

Om hundar i samverkan

Falstaff och Baron har under åren utvecklat ett trevligt och fruktbart samarbete.

Till exempel: när vi är ute och går håller de noggrann koll på var matte och husse är. Om Baron ger sig ut på en egen utflykt tittar "lillebror" Falstaff efter var vi befinner oss. Och om Falstaff springer ut i skogen kan han göra det i medvetande om att "storebror" Baron ser till oss.

När de vaktar i trädgården kan de turas om, som på bilden: Baron tar sig en tupplur, och då vakar Falstaff över deras gemensamma revir och registrerar allt som händer. Det skulle vara slöseri med arbetskraft om båda var vaksamma samtidigt: bättre att en får vila och hämta krafter medan den andre sköter bevakningsuppdraget.

Så det är något av militär strategi över deras insatser, där trupperna avlöser varandra. Eller ett lagarbete, där de jobbar som ett team, med var sin uppgift.

Om pälsmotion

När vi går på någorlunda välklippt och rent gräs brukar Baron ofta lägga sig på rygg och rulla sig intensivt.

Under vällustigt grymtande sparkar han häftigt med benen, som går som lärkvingar. Han masserar hela ryggen, och sen går han nästan upp i brygga och gnuggar huvudet mot gräset. Så där kan han hålla på, någon minut, och ofta flera gånger under en promenad.

Jag har aldrig sett Falstaff ägna sig åt sådana övningar. Han föredrar att gnida sig mot häckar eller lågväxande träd och buskar. Allra bäst är häcken med fårstängslet i trädgården.

Det har bara hänt någon enstaka gång att hundarna har rullat sig i något riktigt illaluktande. Det är dessutom länge sedan, när de var valpar. Så de är genomgående mycket renliga av sig!

Om hundar, får och herdar

Bibeltexterna i kyrkan idag handlade en del om får och herdar. Det fick mig att fundera lite på hur hundar – och förstås särskilt vallhundar – passar in i bilden.

Den 23:e psalmen i Psaltaren börjar så här: ”Herren är min herde, ingenting ska fattas mig.” Hela psalmen grundar sig på relationen mellan fåret och herden, men eftersom de flesta av oss idag inte lever i ett bondesamhälle kan det vara svårt att förstå.

I våra dagar vore det nog lättare att ta till sig innehållet om det handlade om HUNDAR. Så här skulle det kunna låta, i en parafras av David F Olson i Stockholms domkyrkoförsamling:


Herren är min husse
Han tar bra hand om mig
Han ger mig bra mat … balanserad kost
Han tar mig på långa promenader
Han låter mig sniffa överallt
Tack vare husses omsorg växer jag mig stark
Jag blir lydig och lär mig mycket så att
husse kan känna sig stolt
Även inne i stan i tung trafik är jag inte rädd
Du håller ordentligt i kopplet
Du vet vad du gör och jag känner mig trygg

När bråkiga hundar kommer på gården
är du så fräck att du ger mig mat
rakt framför nästan på dem
Du sätter salva på mina sår och ser till att min hundskål alltid
är full med vatten
Din godhet och nåd skall
följa mig varje dag i mitt liv
Och i Husses hus vill jag bo
Så länge jag lever

Om en lördagsmorgon i juli

I natt kom äntligen lite regn. Knappast mätbart, men ändå någon millimeter. Möjligen friskade det upp något, men morgonen kändes fuktig. Det var lite som att ha ett våtvarmt omslag runt kroppen.

Fast Baron och Falstaff var pigga, som alltid efter en natts god sömn. Rolig jakt på fotbollsplanen vid Uddetorp, och sen hade det trots allt bildats några små vattenpölar att släcka törsten i.

Skaras folkmängd ökar märkbart den här helgen. V75 och stochampionat på Axevalla travbana, och som vanligt massor av turister på Skara sommarland.

Vi har tagit en biltur, och det är roligt att se invasionen av turister. På avstånd, förstås! Och det är skönt att veta att vi inte behöver vara mitt i trängseln och värmen. Hundarnas favoritplatser en dag som denna är 1. bilen med AC och 2. trädgården med skugga. Härvidlag är matte och husse helt överens med dem!

På besök i Varnhem - och svalka ...

Igår firade vi mattes namnsdag med det traditionella besöket i Varnhem. Fika på Klostergården hör till, kaffe till matte och husse och vatten till hundarna, och sedan en promenad runt kyrkan.

Baron och Falstaff uppskattar parken bakom kyrkan. Där är lagom skuggigt och mängder av intressanta dofter. Men det är ändå skönt att hoppa in i bilen och njuta av den svalkande luftkonditioneringen.

Hemma gör vi vad vi kan för att hundarna ska få lite lindring i värmen. Av en hundbekant fick vi tipset att lägga en blöt handduk över hundarna. Baron accepterade den och lät den vara kvar, men jag tvivlar på att den hade avsedd effekt.

Falstaff har hittat en bra position i skuggan av rosorna och en jalusi, i den av honom själv grävda gropen.

Om glödhet agilityträning

Nu under dessa varma och torra dagar ser vi ofta Baron och Falstaff i den position som de intar på bilderna.

Igår eftermiddag hade de också gjort sig förtjänta av att pusta ut på gräsmattan. Mitt på dagen avverkade vi ett träningspass med agilitygänget på Tomtens brukshundklubb. Med tanke på värmen – runt 25 grader! – gick det riktigt bra. Nu konstruerade vi inte några svårigheter eller avancerade handlingsövningar, utan mest bara glad motivationsträning.

Baron och matte behöver träna på att "läsa" varandra så att de blir ett riktigt samkört team. Falstaff måste framförallt ta det lugnare och inte bara koncentrera sig på föraren utan också på hindren.

Vi hann också med en övning i uppletande för Falstaff, något som han alltid tycker är roligt. Alla hundarna fick som vanligt umgås med varandra, och den samvaron blev jämförelsevis stillsam i hettan.

Sommarland för hundar

Jag nämnde Skara Sommarland i gårdagens inlägg på bloggen.

I nästa liv ska jag bygga ett sommarland för Falstaff, Baron och alla andra hundar! Jag har en grovskiss klar i huvudet.

Där finns mängder med attraktioner och aktiviteter för hundar och deras människor. Ett par agilitybanor (för small, medium och large), pooler för bad och simträning, rikligt med skog och ängsmarker för spårträning – både vilt- och personspår. För vallhundar byggs hägn för får- och nötboskap, och det ska naturligtvis också finnas stånd med försäljning av grisöron och tuggpinnar.

Ett antal naturstigar ger besökande hundar och människor fina upplevelser, och utefter stigarna står talrika lyktstolpar. Det byggs också enkla balans- och krypkonstruktioner så att hundarna får mental stimulans under promenaden.

Mitt hundsommarland bemannas av erfarna och duktiga instruktörer, och veterinär och sjukvårdspersonal finns till hands för hundar som råkar skada sig.

Jag får väl medge att som affärsidé skulle det nog inte bli särskilt kommersiellt lönsamt. Men jag räknar med att de sponsorer jag har tänkt engagera är storslaget generösa, så det ska väl kunna gå runt utan att inträdesavgifterna blir alltför höga.

Jag lovar att underrätta bloggens besökare när mitt storslagna projekt står färdigt!

Om en stillsam skjutbana

När vi vill göra en lite kortare biltur med hundarna åker vi gärna förbi Skara Sommarland och tillbaka över Brunnsbo. Där finns några bra platser att rasta hundarna på: till exempel ett grustag och Brunnsbo äng.

I många år har vi sett en vägskylt som det står VPSF på. Först nyligen bekvämade jag mig till att ta reda på vad det betyder: Vallebygdens Pistolskytteförening!

Så i går gjorde vi en avstickare dit, ett par kilometer på en liten byväg. Och se, det var en riktigt trevlig plats. En fin klubbstuga, bra med yta för Baron och Falstaff att rasta på, lugnt och fridfyllt.

Det pågick ingen skjutning, för då hade det naturligtvis inte varit så stilla. Och hundarna blir förstås lite avvaktande och reserverade när de läser en skylt som varnar för skjutning!

Hallon- och gräsfrukost

På morgonen är det ännu svalt och friskt i luften, och skönt att gå en längre runda. Särskilt på söndagsmorgnarna är det dessutom lugnt: ingen trafik, och ingen mer än vi som är ute och går. Var är alla hundar? Är de lika morgonsömniga som sina människor?

Igår upptäckte matte att vildhallonen utefter promenadstigen är mogna. Så turen tog längre tid än vanligt – det gäller ju att utnyttja vad skogen ger.

Medan matte plockar hallon sätter Falstaff i sig saftigt gräs med frisk morgondagg som dressing. Baron undrar vad husse gör: fotograferar, förstås!

Men sen kan vi gå vidare. Mätta och belåtna, åtminstone Falstaff och matte.

På utflykt till Hornborgasjön

Lördagens utfärd gick till Hornborgasjöns strand. Inte till det stora fågeltornet vid östra stranden, som så här års lär vara invaderat av turister. Inte heller till Naturum Trandansen, den välbesökta fågelskådarplatsen vid Bjurum.

Nej, det finns en mycket trevlig promenad utmed västra stranden, vid Hornborgaåns utlopp. Man går alldeles intill sjön, och utsikten är nästan trolsk, med många döda träd i vattnet. Dessutom naturligtvis otaliga fåglar, som inte jag har kunskap nog att artbestämma.

Falstaff och Baron uppskattade den lugna promenaden, även om jag inte är säker på att de är så mycket för utsikter. Snarare gillar de när mängder av sjöfåglar landar och flyger upp. Det är liv och rörelse, och sådan action som de tycker om.

För övrigt inleder Dagens Nyheter idag en artikelserie om den illegala införseln av hundvalpar. Det är en synnerligen obehaglig hantering, som är olustig att till och med läsa om. Men det är bra att den får uppmärksamhet, så att den förhoppningsvis kan stoppas.

Skuggan av en hund

Morgonen var kylig och solig, med luft som var så kristallklar att vi nästan fick en känsla av höst – vilket inte är helt oangenämt. Kallast var det på efternatten, innan varken vi eller solen hade gått upp: bara sju plusgrader.

Klarheten och morgonsolen gjorde att skuggorna framträdde tydligt och med skarpa konturer. Jag ska inte utlysa någon pristävling om det är Baron eller Falstaff som kastar sin skugga. Det är Baron!

En liten komplettering:

För några dagar sedan reflekterade jag över skyltar med diverse förbud för hundar och hundägare. I anslutning till det funderade jag också på om hundar kan läsa eller inte.

Vännen Arne erinrar mig om ett anslag med följande text:

”Genomgång förbjuden. Gäller ej synskadade med ledarhund.”

Den texten får ge stöd åt hypotesen att hundar måste anses vara läskunniga!

Om goda grannar

Vi är mycket lyckligt lottade, som bara har glada, snälla, omtänksamma och hjälpsamma grannar. Det är guld värt, när man som vi bor i radhus, med korta avstånd mellan närboende.

Att våra grannar dessutom tycker om Baron och Falstaff är nästan det allra bästa. Nu är förstås hundarna inte stökiga eller störande. Baron kan vara lite skällig när han blir ivrig, men inte för någon längre stund. Och de har aldrig väsnats eller haft några andra problem med att vara ensamma hemma.

Men ändå: när hundarna ligger på framsidan är det alltid någon granne som kommer fram och hälsar, och gosar en stund. Och hundarna blir förstås mycket glada.

På bilden är det Britt-Marie, som får en pratstund med Falstaff. Han är en hund som – i motsats till Baron! – egentligen är ganska reserverad mot andra än matte och husse. Men våra grannar känner han så väl, och sympatin är ömsesidig!

Om ett återseende

Häromdagen åkte vi till Falköping, för att uträtta några icke-hundrelaterade ärenden.

Helt apropå träffade vi där Ellinor, beardisen Miltons matte, och vi fick en stunds glatt samspråk med henne.

Fotot är taget för nästan tre år sedan, i samband med en agility-uppvisning på Falköpings flygplats. Från vänster ser vi Ellinor med Milton, Evy med border collien Foggy och Veronica, som tillfälligt har lånat storpudeln Ebba. Längst till höger skymtar förresten Baron.

Milton (Midnight´s Mr Milton) har nu hunnit bli över tio år gammal. Han är alltså två år äldre än Baron, och vi träffades första gången år 1999 på en nybörjarkurs i agility.

Sedan dess har vi tränat, tävlat och varit på uppvisningar tillsammans åtskilliga gånger. Men det är nu ett tag sedan, och Milton är pensionerad. Det gladde oss mycket att höra att han fortfarande mår utmärkt hos Ellinor och hennes familj.

Om fyrbenta vänner

Falstaff och Baron har kompisar inte bara bland de otaliga hundar vi möter på promenader, brukshund-klubbar och tävlingar.

De träffar också andra djur, som de i varierande grad umgås med, eller åtminstone nosar på och håller lite koll på. Så här års kommer igelkotten ibland på besök i trädgården, och den avstår de att nosa på, av lätt insedda orsaker.

Men nästan varje dag tar vi en promenad utmed de stora hästhagarna vid Karstorp i närheten. Både hundarna och hästarna är vana vid varandra, och ägnar varandra bara ett förstrött intresse. Men det är alltid roligt när några hästar kommer fram och vill hälsa.

Baron och Falstaff håller viss distans – även om hästarna är snälla är de på nära håll respektingivande stora. Dessutom måste man se upp för elstängslet. Att det kan bitas ordentligt har Baron fått känna på!

Om utflykt och simträning

Igår gjorde vi en riktig heldagsutflykt.

Målet var Hundhälsan i Tibro, där Baron och Falstaff fick var sitt rejäla simträningspass: en dryg halvtimme per hund. Vi har räknat ut att vi har varit där och tränat inte mindre än trettio gånger, oräknat de fem gånger vi gick utbildning för "simkörkortet". På fotot ser vi Nina på Hundhälsan och hennes hundar Sudden och Saxon.

Falstaff och Baron simmade alldeles utmärkt och med stor glädje. Så det gjorde - som alltid - riktigt god nytta för deras muskler och leder, plus att de hade synnerligen roligt.

Men vi hann också med en tur till Hjo, och en promenad längs Vättern. Hundarna älskar att gå vid sjöstrand, det vet vi efter alla besök i Blekinge. Närheten till vatten och frisk luft gör både dem, matte och husse gott.

Om hundars läskunnighet

Som jag nämnde i gårdagens inlägg: Falstaff och Baron kan inte läsa!

Visst har vi försökt lära dem, och intressera dem för läsandets konst. På bilden stavar Falstaff med mattes hjälp på en informationstavla. Inte verkar han särskilt road!

Och Baron med Dagens Nyheter ser mest närsynt ut, så det är nog mera tidningens doft än innehåll som fascinerar honom.

Det här påminner mig om en klassiker i kategorin ”Roliga Historier Med Hundar”:


- Min hund har sprungit bort och är försvunnen!!!

- Du får väl sätta in en annons i tidningen.

- Det skulle inte hjälpa. Min hund kan inte läsa!!!


Jag ber bloggens besökare om ursäkt. Ingen behöver ens dra på smilbanden!

Om en förbudsskylt

På våra vandringar och upptäcktsfärder genom livet stöter vi på många anslag och skyltar. Nästan alltid rör det sig om förbud: hundarna får inte rastas, inte kissa eller förorena, inte gå lösa och till och med att de inte får finnas.

Nåja, Baron och Falstaff kan inte läsa, så det är upp till matte och husse att övervaka efterlevnaden av alla förbud.

Skylten på fotot hittade vi på motionsspåret i Istrum, och vi vet inte riktigt hur vi ska uppfatta den. Först tog vi förbudet skämtsamt och tyckte att det var en rolig skylt.

Men jag är inte riktigt säker. Kanske det ligger något i det: att lyktstolpar och annat kan rosta, när ett antal hundar har kissat där. Ja, jag vet inte. Vi får väl se vad som händer med alla de stolpar som Baron och Falstaff älskar att göra ifrån sig på.

Om en (farlig?) torkställning

Det finns inte mycket som kan skrämma Baron! Skott, åska, fyrverkerier, bomber, granater – allt tar han med överlägset jämnmod. (Ja, förresten: visslande fyrverkerier blir han lite arg på och skäller en stund.)

Men så har vi en torkställning, som vi ibland ställer ut i trädgården och hänger tvätt på. Det hände sig någon gång när han var unghund att den välte ganska nära honom. Den träffade honom inte, men i fallet skrällde och skramlade den rejält.

Sen dess betraktar han den med stor misstänksamhet och fientlighet och håller alltid ett betryggande säkerhetsavstånd till den. Vem vet: när som helst kanske den kan attackera och gå till anfall!

Falstaff bryr sig inte om den. Han har till och med krupit under den, till Barons skräckblandade beundran: "Hur VÅGAR du!!! Den är ju livsfarlig!"

Om en rosenkavaljer och en agilityträff

Falstaff har några favoritplatser i trädgården. De växlar, beroende på var solen står, och det gäller förstås att hitta skugga.

Till rosenrabatten tar han ibland sin tillflykt. Jag tror inte att det är doften som lockar honom, och inte heller rosornas färgprakt. Snarare är det att ligga på den svala jorden. Men visst är det dekorativt: svart och vit beardis mot en förgrund av blommande rosor.

För övrigt var husse igår kväll på möte med agilitysektorn. Vi hade överläggningar hemma hos Frida, och det blev ett mycket trevligt, givande och nyttigt sammanträde. Till träffen adjungerades också de härligt fluffiga sheltisarna Smulan – som jag träffade för första gången – och Myntha, som vi alla känner sedan gammalt.

Tiden gick så fort att jag alldeles glömde bort kameran! Det hade annars varit roligt att illustrera detta inlägg med ett foto av mina kamrater i sektorn. Foton på Fridas underbart vackra akvarium och jättetrevliga hundar gör det värt ett besök på hennes hemsida!

Om ett blommande linfält

Under våra promenader passerar vi dagligen ett stort fält med blommande lin.

Jag vet inte hur många hektar stort det är, eller hur många fotbollsplaner som skulle få plats. Men det är just nu oerhört vackert, med den härligaste blåa färg. Kanske det blir ännu mera färgmättat om några dagar, för ännu har inte alla linblommor slagit ut.

Baron och Falstaff är som synes något kallsinniga till den vackra vyn, men oss människor gläder den mycket. Fotot gör inte fältet rättvisa, för det är vackrast på lite avstånd. Då ser det ut som en sjö: blå till färgen och med lite lätta krusningar i vindfläktarna.

På skuggsidan

Vad gör man en dag som idag? 28 grader varmt!

Hundarna har var sin tillflykt undan värmen:

Falstaff: ”Jag gräver en grop under vinbärsbusken. Där är det någorlunda svalt.”

Baron: ”Jag lägger mig på sidan i skuggan av trädet. Sen lyfter jag inte en tass!”

Lek med MIG OCKSÅ, husse!

Baron har framfört en muntlig protest och kritiska synpunkter på gårdagens inlägg, som handlade om Falstaffs iver att leka och benägenhet till bus. Till råga på allt illustrerades det med ett foto där Falstaff bjuder upp till lek och Baron tittar bort ointresserat.

Han är rädd att bloggens gäster skulle kunna uppfatta det som om han, Baron, inte också tycker att det är kul med hopp-och-lek.

Så därför har han bett mig illustrera dagens text med ett foto, som bevisar att han minsann kan vara lekfull, sina åtta år till trots!

Lek med mig, husse!

Falstaff är ofta på bushumör. Vilken av de otaliga leksakerna han ska välja får bero på ögonblickets inspiration. De får gärna pipa eller ge något ljud ifrån sig, men det är inte så noga.

Ibland lyckas han få igång Baron. Om inte det lyckas – som på bilden – finns antingen matte eller husse till hands. Gärna båda två.

Är det varmt, som de här första julidagarna, räcker det att leka en liten stund. Sen är det skönast att uppsöka skuggan.


P.S. För ett tag sedan tipsade jag bloggens gäster om några trevliga beardisrelaterade länkar. Här kommer ytterligare två. Ett besök på dessa hemsidor rekommenderas!

Om jordgubbar, picknick och utökad flock

Trots gårdagens värme hann vi med en del.

Medan matte var på marknad vandrade Baron och Falstaff med husse från Axvall till Skärv. Inte så många kilometer, men i värmen tog det sin tid, inklusive några vätskekontroller.

Sen åkte vi till N. Lundby och hämtade de härligaste nyplockade jordgubbar hos storpudlarna Ebbas och Wilmas matte/husse.

Resan avslutades med picknick i gröngräset utanför kyrkan i Eggby.

Resten av dagen ägnades mest åt fotbolls-VM. Hundarna brydde sig föga – det var bara skönt att vila i kvällsvärmen.

Men gårdagens roligaste var det glädjande meddelandet att vår bekantskapskrets har utökats. Vännen Frida, Mynthas matte, hämtade en liten sheltie, som nu ingår i hennes flock. Varmt GRATTIS och LYCKA TILL med lilla Smulan! Läs gärna mera och se proffsiga foton på Fridas hemsida.