Vi är mycket lyckligt lottade, som bara har glada, snälla, omtänksamma och hjälpsamma grannar. Det är guld värt, när man som vi bor i radhus, med korta avstånd mellan närboende.Att våra grannar dessutom tycker om Baron och Falstaff är nästan det allra bästa. Nu är förstås hundarna inte stökiga eller störande. Baron kan vara lite skällig när han blir ivrig, men inte för någon längre stund. Och de har aldrig väsnats eller haft några andra problem med att vara ensamma hemma.
Men ändå: när hundarna ligger på framsidan är det alltid någon granne som kommer fram och hälsar, och gosar en stund. Och hundarna blir förstås mycket glada.
På bilden är det Britt-Marie, som får en pratstund med Falstaff. Han är en hund som – i motsats till Baron! – egentligen är ganska reserverad mot andra än matte och husse. Men våra grannar känner han så väl, och sympatin är ömsesidig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar