Från Blekinge ...

... kommer denna korta rapport och hälsning till bloggens gäster.



Vår flock upplever nu sköna dagar i sydöstra Götaland. Vad gör det om det regnar ibland? Det är ändå spännande och roligt att gå långpromenader längs kusten och i skogarna och att göra bilturer kors och tvärs i de här trakterna.

För Baron och Falstaff är mycket nytt. Dofterna är annorlunda och måste undersökas noggrant. Promenaderna tar följaktligen mycket längre tid än vanligt. Hundar vi träffar har vi aldrig sett förut. Matte och husse plockar bort alla fästingar.

Härligt att vi kan stanna några dagar till. Tids nog återvänder vi till vardagen!

På väg till Blekinge …

Nu styr vi söderut för en semestervecka, med bilen lastad och Baron och Falstaff i högform.

Bloggens trogna besökare och gäster får därför tålmodigt vänta på nästa rapport.

För även om Blekinge har en markant informations-teknologisk profil är det inte alltid så lätt att hitta en bra internetanslutning. Men det ska säkert gå på något av de med datorer väl utrustade blekingska biblioteken.

Håll ut! Det kommer rapporter om alla bloggbesökares favorithundar: BARON och FALSTAFF

Om en återsamlad flock

Så har matte återvänt, och flocken är fulltalig. Hon var bara borta två dagar, men det räckte för att Baron och Falstaff skulle känna av det och bli lite håglösa. Särskilt Baron!

Som vallhundar blir de förstås oroade om flocken inte är samlad. Allra helst ska matte och husse vara i samma rum, men ett minimum är att hundarna vet var vi är och har koll på läget. På promenader och rastningar får inte avståndet mellan oss bli för stort.

”Kärnflocken” består av matte, husse och hundarna. Men den kan också tillfälligt bestå av flera. Som när vi är på tävling: alla som har sitt krypin i tältet och dess närmaste omgivning hör till flocken. Eller när vi tränar eller är på kurs: alla deltagare – människor såväl som hundar – ingår i flocken. Det är Falstaffs och Barons bestämda uppfattning.

Att vår lilla kärnflock nu är återsamlad fyller hundarna med tillfredsställelse, glädje och leklust.

Om en inställd tävling

Nej, tyvärr blev det ingen agility-tävling i Tibro som vi hade hoppats och glatt oss åt. Med husse knäskadad, matte bortrest och Frida upptagen var det inget annat att göra än ställa in.

Inte undra på att Baron har varit sur hela dagen! Matte bortrest – han gillar aldrig när flocken är reducerad! – och dessutom bli blåst på en rolig tävling! Så han har knappt ens velat gå med på våra promenader utan mest legat och tjurat framför ingången. Visst kan man nästan se på fotot vilken håglös blick han har!

Falstaff är inte den som låter sig nedslås. Han är alltid lika munter och ”full of magic”, som det heter i hans registrerade namn. Och Baron återfår snart sin vanliga glädje. Matte kommer hem ikväll, och då är flocken fulltalig igen.

Om hundar och musik

Jag har ibland funderat över hur Baron och Falstaff ställer sig till musik.

De får ofta tillfälle att lyssna på det vi spelar på grammofon. Det kan vara Wagner, E-type, kyrkomusik – ett varierat smörgåsbord av mycket i musikväg.

Trots att jag har iakttagit dem flitigt och försökt avläsa deras reaktioner har jag inte lyckats. De förhåller sig ständigt indifferenta – de syns varken tycka bra eller illa om något. Så jag kan inte avgöra vilken musiksmak de har.


Jag hade ett tag planer på att producera en CD med sådan musik som Baron och Falstaff gillar. ”Music for Bearded Collies” skulle den heta och hade säkert blivit en stor försäljningssuccé. Det finns mängder av inspelad "music for dogs", men såvitt jag kan se ingen rasspecifik musik.

Än så länge har mitt projekt bara resulterat i ett skivomslag …

Om hundar och politik

Baron eller Falstaff har hittills aldrig visat något större intresse för politik, såvitt vi kan förstå. Särskilt inte partipolitik.

I ett försök att göra dem lite mera politiskt medvetna satte vi på dem var sin kampanjknapp från ett av riksdagspartierna.

Någon större inverkan tror jag inte att knapparna hade på hundarna. Möjligen visade de lätt irritation, eftersom knapparna skramlade tröttsamt. Så vi har redan befriat dem från dessa oönskade attiraljer.

Dock är jag säker på att Falstaff och Baron är fullt på det klara med att det är valår. Alla dessa valaffischer som kantar deras väg är mycket intressanta att nosa på. De blir nog besvikna när affischerna försvinner efter valet. Alldeles oavsett utgången!

Om en skolstart

Igår kväll började Falstaff och Baron skolan igen, efter sommarlovet. Det var första kvällen för den kurs på Götene brukshundklubb som heter ”aktiverad promenad”.

Det var full rulle på klubben: valpkursen var där och också en lydnadskurs. Som bonus blev det bra miljöträning.

Under salut och skott från klubbens granne pistolskyttarna gav vi oss iväg, ett tjugotal hundar och deras mattar och hussar. Den nästan två timmar långa promenaden gick genom skog, över fält och på småvägar. Med jämna mellanrum fick hundarna träna på att lugnt och utan utfall passera varandra.

Kvällen var åskvarm och fuktig, och det var inte bara hundarna som gjorde av med ett antal kalorier. Några fylldes dock på vid fikapausen, men Baron och Falstaff var mest intresserade av att det blev en vätskekontroll med friskt vatten. På fotot har de begärligt satt i sig en dryg halvliter vatten tillsammans.

Två stillsamma hundar

Baron och Falstaff var ovanligt dämpade och rofyllda igår kväll. Med undantag för några ryck i form av bus med leksaker och hälsande på förbipasserande låg de lugnt och stilla intill varandra, medan matte och husse intog sin kvällssallad.

Jag har ibland funderat över om hundar är väderkänsliga, liksom många människor. Blir de upprymda av hög och klar luft? Eller känner de sig dystra i gråväder och lågtryck?

Det vore värt ett studium. Kanske ska jag poängsätta deras humör och allmänna känsloläge och relatera det till rådande lufttryck på barometern. Vi får se …

Hursomhelst är det inte alltid så lätt att få båda hundarna att fastna på bild när de är tillsammans och i viloläge. Men igår gick det!

Om en dagbok

I snart sju år har vi så gott som dagligen gjort anteckningar i en dagbok. Inte så omfattande och inga märkvärdigheter, bara några rader varje dag om vad Baron och Falstaff har haft för sig.

Det är nu det börjar bli roligt att se tillbaka: vad gjorde vi för sex – fem – fyra år sedan? Och vad hände idag för något eller några år sedan?

Här är några exempel från anteckningar den 21 augusti:

2002: Falstaff (då nästan fem månader gammal) på valpkurs i Götene med promenad, inkallning, kontaktövningar och avslappning.

2004: Baron och Falstaff spårtränar i Händene-skogen, vilket fotograferas.

Vi brukar också notera vilka hundar vi träffar. Här är några exempel på möten den 21 augusti:

2001: Pepsie / 2003: Tooticky / 2004: Charlie / 2005: Shih tzu (okänt namn).

Om att bära och klättra

Till Falstaffs käraste sysselsättningar på våra promenader hör:

1. Att bära pinnar, bräder, stockar! Inget är för tungt eller otympligt för att han ska ge sig på det och frakta det en sträcka.

Jag har aldrig riktigt förstått hans avsikter med det. Vi har ingen vedeldning, så det kan inte vara så att han vill bidra till vår värmeförsörjning.

Kanske det bara är ren och oförställd glädje i att kånka på något! Det är inte säkert att det finns någon avsikt, så som vi människor med vår nyttofixering alltid tror.

2. Att klättra upp på höga stenar! Ingen sten är för hög för att han ska försöka hoppa upp på den.

Där ligger han eller sitter, spanar ut över omgivningarna och ser mycket stolt ut.

Vid utövandet av dessa konster blänger Baron föraktfullt på honom: hur barnslig får man vara? Men Falstaff låter sig inte bekomma: Storebror Baron, du är nog bara avundsjuk på mitt leksinne!

Om ”spår”hundar

En lyckad lördagsmorgon bör ha följande ingredienser:


Baron, Falstaff, matte och husse.

Uppehållsväder, men helst inte sol. Lagom värme!

Långpromenad via Uddetorp.

Spårarbete – inte person- eller viltspår idag, men väl nosande på järnvägsspår.

Avsaknad av tåg och fästingar.

Hemma igen, med frukost i trädgården.


Sådan var upptakten till en lyckad dag för oss och våra hundar!

Om en kommande hundbok

Igår var jag på besök hos Kerstin Malm – hundetolog och matte till collien Tooticky, som på fotot ses tillsammans med Baron och Falstaff.

Tooticky – eller Tickan, som hon för enkelhetens skull kallas – har vi träffat ofta. Vi har också haft hand om henne när hennes människor är bortresta. Det är en jättetrevlig och lugn hund, som våra hundar trivs mycket bra med.

Kerstin har gett ut tre böcker om hundar under samlingsrubriken ”Hunden – Människan – Relationen”, som det finns mer att läsa om på hennes hemsida. Jag har haft stor behållning av böckerna och lärt mig mycket av dem. Kerstin förespråkar en ideologi och ett synsätt på hundar som jag på alla sätt sympatiserar med. Förståelse, respekt och ödmjukhet är där vägledande i förhållandet mellan hund och människa.

Nu arbetar Kerstin med ett stort hundlexikon, som ska ges ut nästa år. Det är både roligt och lärorikt att gå igenom texterna med henne och förmedla de synpunkter och kommentarer som jag som vanlig hundägare kan tänkas ha.

Det blir spännande att se bokverket när det är klart. Synd bara att produktionstiden är så lång - jag blir förstås lite otålig!

Några av våra träningskamrater

Till gårdagens rapport från träningen på Tomtens brukshundklubb vill jag gärna göra en kort presentation av några av de många vänner som vi ofta tränar tillsammans med:

Liselott, med amerikansk cockerspaniel Ebba – äldst i gänget, och framgångsrik agility- och utställningshund.

Anna-Maria, med storpudeln Ebba - jämnårig med Baron, drygt åtta år gammal, som vi har känt ända sedan hundarna var valpar.





Ingemar, med storpudeln Wilma – ett år yngre än Falstaff och blivande utställningsstjärna.


Hundarna och deras människor är synnerligen glada, duktiga och trevliga. Under åren har vi haft mycket roligt tillsammans, både på tävling, träning och promenader.

Om en glad träning

Med dagens övningar på Tomtens brukshundklubb hoppas jag att vi har inlett lite mer regelbundna träningsaktiviteter. Den värsta (ursäkta!) sommarvärmen har släppt och nu går det lättare för Falstaff och Baron att jobba. Definitivt också för matte och husse.

Mycket sätter igång nu inför höstterminen. Nästa vecka börjar promenadkursen i Götene, och sen får vi ta tag i spårning och simning – för att inte tala om de agilitytävlingar som vi är anmälda till.

Idag var hundarna riktigt pigga och matte jobbade bra med både Baron och Falstaff på agilityn. Husse ”vallade av” en sökruta så att båda hundarna fick tillfälle till nosarbete.

Så ingick också ett litet lydnadspass: på bilden tränar hundarna platsliggning i grupp (Baron är tvåa från vänster och Falstaff är den svart-vita pricken längst bort).

Gräsliga hundar!

Baron och Falstaff äter gärna gräs, när vi på våra promenader passerar några riktigt saftiga och gröna tuvor.

Förr i tiden sa man att när hundar äter gräs – då blir det regn. Att det inte stämmer vet vi efter den här sommaren. Hur mycket gräs hundarna än har satt i sig har det inte kommit många regndroppar.

Jag har sett att det finns ett gammalt uttryck: ”att njuta av något som en hund njuter av gräs”. Det lär innebära att man gillar att äta eller göra något trots att man blir dålig av det. Uttrycket är gammalt, och finns redan i Västgötalagen från 1200-talet.

Det ligger nog mycket i det. Baron och Falstaff brukar ofta spy upp gräset tillsammans med annat maginnehåll. Kanske är det så att de behöver bli av med något i magen, och därför sätter i sig gräs för att stimulera kräkningsreflexerna?

I så fall visste man det redan på medeltiden. Åtminstone här i Västergötland …

Besök hos nordsvenska hästar

Under helgen träffas en sammanslutning som vi skam till sägandes inte kände till förut: Föreningen Nordsvenska Hästen.

Vi besökte dem igår vid Uddetorp, mest av nyfikenhet, men också för att vi ska ta vägen nånstans på vår kombinerade utflykt och lunchpromenad.

Det var trevligt att gå runt bland dessa kraftiga arbetshästar och deras stolta ägare. Jag lärde mig att en nordsvensk är en uthållig arbets- och körhäst med utmärkt travförmåga, som utvecklats ur allmogens gamla lanthäst.

Dessutom är detta muskelpaket lugnt och snällt, även om Falstaff och Baron närmade sig dem med avvaktande försiktighet. Titta på bilden: ingen hög svansföring där inte!

Om hundar på bussen

För någon vecka sedan citerade jag Hasse Anderssons visa ”Får man ta hunden med sig in i himlen?” Och det får man såklart: om det inte finns hundar där är det nog inte någon riktig himmel …

Nu uppmanas vi av Länstrafiken att ställa frågan som på bilden, om man får ta hunden med sig in i bussen.

Visst får man det! Enligt bestämmelserna är man visserligen ”hänvisad till bakre delen av fordonet”, men det gör ju inget.

Och för avgiften gäller att det ska ”betalas avgift för varje djur som för ungdom”.

Hörde du, Baron? Över åtta år gammal är du, men betraktas av Länstrafiken i Skaraborg som ”ungdom”. Det var väl smickrande!

Men inte så konstigt. Alla som känner Baron och Falstaff vet att de är synnerligen ungdomliga, till kropp och själ. Bra att också Länstrafiken har insett det, och det är alltså inte mer än rätt att avgiften för hundarna är anpassad till detta.

En getingsommar

I sommar har getingarna varit ovanligt talrika och irriterande.

Ständigt har de gett sig på oss med ilskna attacker. De har gått till anfall på bred front: många, och med aggressiva avsikter. Särskilt när vi har suttit ute i trädgården och ätit frukost eller fikat – då har vår mat lockat dem till attack.

Vi är väl inte så rädda för dem själva. Men vi oroar oss för Falstaff och Baron, som gärna snappar efter dem. Det vore inte så hälsosamt om de "lyckas" få en geting i munnen.

Ändå kan jag inte låta bli att beundra getingarna! De är så ändamålsenligt inrättade i Vår Herres skapelse: målmedvetna, aktiva och viljestarka. Dessutom är de vackra att se på. Och eftersom de fyller sin funktion i det ekologiska systemet kan jag inte riktigt tycka illa om dem.

Jag har inte heller något emot att tolka deras envetna surrande som en lovsång, eller som det heter i Psaltaren:

”Prisa Herren på jorden,
havsdjur och väldiga djup …
… vilda djur och boskap,
kräldjur och flygande fåglar”

Om päls-, klo-, tand- och tassvård

Igår kväll var det dags för pälsvård. Inte precis det roligaste Baron och Falstaff vet, men de finner sig tålmodigt i det.

Falstaff är alltid först med att hoppa upp på skötbordet. Pälsen ska kammas, borstas och kardas, och små bitar köttbulle håller honom på gott humör.

Sen ska klorna klippas och tänderna borstas. Allra sist kollar vi tassarna: smörjer in trampdynorna och klipper bort lite hår. Sådär, Falstaff, nu är du klar, och som belöning utdelas en bit grisöra.

Så är det Barons tur. Samma procedur, och samma uppmuntran och belöning.

Egentligen är det en skön och mysig stund, både för oss och för hundarna. De är förresten så vana att de inte reagerar särskilt mycket. Såvida inte husse klipper fel i klorna, vilket har hänt ...

Nu kan vi gå en kvällspromenad, och det är alltid lika roligt att se hur fina och välvårdade hundarna är!

Några Internet-fynd

Jag roade mig med att göra en Google-sökning på ”bearded collie”.

Som text fick jag ungefär 1.550.000 träffar, och jag hittade 7.480 bilder! Jag undrar inte på det. Om man är lycklig ägare till denna härliga ras går det bara inte att låta bli att skriva om den. Har man dessutom en digitalkamera måste man naturligtvis publicera bilder av hundarna på nätet, även om mina foton av Baron och Falstaff verkligen inte alltid är av högsta klass.

Inte alla fotona exponerar bearded collies som ljuvliga och söta. Jag fann en skylt som varnar för beardisar! Nåja, varningen gäller främst att se upp för en glad och lekfull hund, och som sådan kan den vara berättigad.

Eller vad sägs om ett armbandsur med en beardis på urtavlan? Jag hittade också ett smycke: en bearded collie med änglavingar.

Ett perfekt komplement till mitt inlägg häromdagen om en ”änglahund”!

Om poäng i sjukamp

Vi tittar på EM i friidrott i Göteborg, och fascineras av damernas sjukampstävling. Hur många poäng ska Carolina Klüft plocka ihop? Och konkurrenterna? Beräkningarna är alldeles oerhört sofistikerade.

Jag ser att också en amatör kan plocka samman ett antal poäng. Till exempel: hoppar man 2,14 meter i längd ger det en (1) poäng. Idag hoppade Carolina 6,65, och det gav henne 1056 poäng.

Den som hoppar 76 cm i höjd får också en (1) poäng. Igår hoppade Carro 1,89 och fick 831 poäng.

Baron och Falstaff skulle nog kunna skrapa ihop några poäng i en sjukampstävling. Kanske inte i kulstötning eller spjutkastning – men i hopp- och löpgrenarna. De klarar utan svårighet mer än två meter i längdhopp, och ett 76 centimeters höjdhopp är väl inget problem, även om det högsta hopphindret på en agilitybana bara mäter 65 cm.

(Falstaff har någon gång hoppat över vår en meter höga häck. Utan ansats! Det skulle ge honom 288 poäng!)

Så varför inte initiera en sjukamp för hundar? Spjutkastning och kulstötning kan ersättas med något annat, till exempel uppletande av föremål och spårning i öppen terräng. Kennelklubben och Brukshundklubben kan få i uppdrag att fastställa en poängtabell!

Vid behov kan expertis tillkallas från Specialklubben för Bearded Collie!

Om en änglahund

Våra hundar Falstaff och Baron är i högsta grad levande, det tror jag nog att bloggens trogna besökare har kunnat notera.

Men jag har också en liten porslinshund, bara några centimeter hög. Med glad uppsyn, ett rött litet hjärta om halsen och stora änglavingar på ryggen. En riktig änglahund!

Den (och vännen Arne) påminde mig om att jag måste få förmedla Hasse Anderssons fina och ömsinta visa Änglahund.

Så här lyder den:


Det var sent en kväll, vi hade spelat på en marknad.
Trött och frusen stod jag kvar bakom scenen en stund,
När jag hörde någon mumla nå´t om saknad.

Där i gräset satt en man och en liten hund.

Hej, du speleman, kan du svara på min fråga?
Den är ärlig och jag menar varje ord.
När Vår Herre släcker livets låga
Och det är dags att lämna denna jord,
får man ta hunden med sig in i himlen?

Han är snäll och han har vatt´ en riktig vän.
Han är klok och fin och skatten är betald,
får man de´, du speleman, då blir jag glad.

Jag svarade lite enkelt, som man gör:
Du – din hund kommer säkert till himmelen när den dör.

Nå´n ropar: De´ e´ dags att åka hem!
När jag satt där i bilen, tänkte jag på frågan igen.

För honom var frågan så viktig
att han förtjänade ett ärligt svar.
Men vem kan svara riktigt
på om hundar som dör får på jorden stanna kvar?


Hasse Andersson

Ännu en agilityrapport

Så här lyder matte Maris berättelse om gårdagens agilitytävling:


”Dags för Barons och mitt andra samarbete på en agilitybana.

Jag hade funderat några dagar i förväg på om jag ville köra en omgång agility igen. Beslutet blev: OK, jag provar det första inofficiella loppet i Mariestad. De därpå följande två officiella loppen ska inte Baron behöva springa med en usel handler. De loppen får han springa med sin favorit Frida.

Banan innehöll flera 180-graderssvändningar. Hjälp, tänkte jag, hur ska det här bli! Jag tar det som ett träningspass, så får det bli som det blir.

Baron och jag värmde upp oss med lite bus och liten doftpromenad i skogskanten och sedan var det dags. Det var roligt att stå i fållan och vänta på domarens signal och med en positiv spänning i kroppen. Baron kom igång och flöt över hopphindren på ett fantastiskt sätt, som också väckte beundran hos åskådarna.

Så var det slalom. Baron lunkade igenom med sina omisskännliga ”vov”. Och han stannade inte en enda gång som han ofta brukar, för att fråga om meningen med detta. Det var roligt.

Alla 180 svängarna gick bra. Det var en hoppkombination på slutet som matte missade. Två kontaktfält slarvades bort. Men upploppet på balansen var en ljuvlig syn med Barons svans i topp. Och matte kände en oerhörd lättnad. Härliga Baron!

Vi kom i mål med 15 fel och på plats nr 14. Vi var inte heller sist av dem som kom i mål. Nu blir det Baron och matte i fortsättningen – om inte Frida misstycker förstås. Eller Baron.”


Fotona av Baron och matte ”in action” har tagits av Frida Engman. Visst är de läckra! Massor av suveräna foton finns på Fridas hemsida – surfa dit och njut av en kavalkad av härliga bilder. Där finns också Fridas egen läsvärda rapport från tävlingarna i Mariestad.

Om en härlig lördag

Idag har vi varit i Mariestad på agilitytävling. Vilken underbar dag! OK, det var i varmaste laget – sådär 25 grader – men det hindrade inte hundarna från att glädjas åt umgänget med andra hundar och människor.

Först vill jag säga: TACK, kära Frida, för att du tog hand om vår Baron och körde honom så förtjänstfullt i två lopp! Ödmjukt, flexibelt och engagerat lyckades du få honom att tycka att allt var JÄTTEROLIGT, och med mycket bra resultat. Att du gjorde så fina insatser med din egen hund, Myntha, gjorde förstås inte saken sämre!!!

Jag vill också berömma Barons matte Mari, som med glädje och frimodighet förde Baron i mål på det inofficiella agilityloppet. Starkt jobbat!

Bloggens alla gäster rekommenderas varmt att surfa in till Fridas hemsida och läsa hennes välskrivna rapport från tävlingarna och njuta av de suveränt professionella fotona!

Falstaff, då? Jo, även om han ännu inte är tävlingsmogen och färdigtränad för agility hade han mycket roligt! Titta på bilden – full fart i pausen på brukshundklubben. Vilken lycklig hund!

Att upptäcka dofter

Hundars otroliga luktsinne är välkänt och omskrivet. Jag vet inte hur många gånger bättre det är än människans – miljoner? Jag har hört en jämförelse: om hunden har luktsinne som en fotbollsplan är människans som ett frimärke. Eller något ditåt …

Vi ser på Falstaff och Baron, och imponeras av deras nosarbete. Främst naturligtvis när vi tränar personspår. Hur de beslutsamt och utan att tveka följer ett spår som har lagts för mer än en timme sedan. Viltspår har legat betydligt längre: nästan ett dygn. Ändå hittar de rätt.

Men det är roligt att iaktta hundarna också på en vanlig promenad. Hur de hela tiden ”läser av” marken de går på. Vilka andra människor eller hundar har gått förbi? Vad har hänt där de stannar till och nosar? Jag undrar vad de tänker, vilka ”filmer” som rullar i deras hjärnor.

Många gånger har båda säkert liknande tankar. Som när de stannar och samtidigt i bästa sämja nosar en god stund på exakt samma fläck, som på bilden. Det är som om de ville dela upplevelsen med varandra.

Om uttryck och talesätt

Jag undrar varför många talesätt och uttryck framställer hunden i dålig dager. För att ta några exempel:

”Hundväder” – ett svårt oväder

”Hundår” – år med hårt arbete och försakelser

”Hundvakt” – vakt som infaller under nattens mörkaste del, ansedd som den svåraste vakten

”Hundliv” – slitsamt, eländigt liv

”Hundgöra” – slitsamt arbete

Och så vidare. Jag har läst att många av de här uttrycken är mycket gamla, ofta sedan början av 1800-talet. Att de har en negativ laddning kan möjligen förklaras av att man i det gamla bondesamhället hade en annan syn på hunden än vi har idag. Kanske bloggens gäster har någon teori?

Baron och Falstaff behöver sällan ägna sig åt ”hundgöra” i den bemärkelsen. Inte heller lever de ett särskilt eländigt ”hundliv”, och de gillar alldeles avgjort inte att vistas utomhus om det råder ”hundväder”!

Om morgonrutiner

Nästan alla morgnar följer ett bestämt mönster. Förmodligen är det matte och husse som är inrutade och har vant Baron och Falstaff vid ett visst schema. Eller också är det tvärtom …

Efter några omständliga hälsnings-procedurer och önskningar om en god dag vidtar promenaden. Falstaff är den morgonpigge som är ivrigast. Baron får ibland övertalas, men efter ett antal sträckningar kommer han med.

När promenaden är avklarad är det dags för första frukost, som intas i köket. Som tur är har vi ingen diskmaskin, så i det båset kan Falstaff parkera sig medan Baron inväntar vid sidan. Matte gör i ordning en smörgås som hundarna får dela på - som bilden visar med viss förtjusning.

Så här ser det ut enligt formulär 1A. Avvikelser förekommer sällan. Skulle så vara fallet föranleder det minst sagt höjda ögonbryn!

Rena hönsgården!

Jag kan förstå om bloggens gäster kan tycka att det är lite enformigt med alla dessa foton av Baron och Falstaff, i alla möjliga positioner, på längden och på tvären. Jag försvarar mig med att det i huvudsak är deras blogg, att det är roligt att berätta om dem och att visa upp dem på olika sätt.

Men för att erbjuda lite omväxling presenterar jag idag en hönsgård! Vi besökte nämligen igår vår leverantör av ägg i Myråsen, och hälsade på producenterna: hönsen, som här omger sin tupp. Av säkerhetsskäl fick hundarna stanna i bilen under besöket.

Äggen vi köper är riktiga delikatesser, och till den läckra smaken bidrar nog mycket att vi vet var de kommer från och att vi med egna ögon har sett att hönsen har det bra.



Förresten: igår kom äntligen några efterlängtade regnskurar. Inte mer än tio-tolv millimeter, men luften blev märkbart friskare och lättare att andas. Det nästan syns på fotot hur kraftigt regnet vräkte ner!