I sommar har getingarna varit ovanligt talrika och irriterande.Ständigt har de gett sig på oss med ilskna attacker. De har gått till anfall på bred front: många, och med aggressiva avsikter. Särskilt när vi har suttit ute i trädgården och ätit frukost eller fikat – då har vår mat lockat dem till attack.
Vi är väl inte så rädda för dem själva. Men vi oroar oss för Falstaff och Baron, som gärna snappar efter dem. Det vore inte så hälsosamt om de "lyckas" få en geting i munnen.
Ändå kan jag inte låta bli att beundra getingarna! De är så ändamålsenligt inrättade i Vår Herres skapelse: målmedvetna, aktiva och viljestarka. Dessutom är de vackra att se på. Och eftersom de fyller sin funktion i det ekologiska systemet kan jag inte riktigt tycka illa om dem.
Jag har inte heller något emot att tolka deras envetna surrande som en lovsång, eller som det heter i Psaltaren:
”Prisa Herren på jorden,
havsdjur och väldiga djup …
… vilda djur och boskap,
kräldjur och flygande fåglar”
3 kommentarer:
Hej Bengt!
Även getingarna sjunger i naturens allsång! Det blev genast lite lättare att tolerera deras existens.
Kram Kathi
Jag är också nervös för att Myntha eller Smulan ska lyckas få tag på någon geting. Vi kan inte ha öppet balkongdörren utan att vi har en svärm inomhus... Mindre trevligt! Har därför lite svårt att tycka om denna lilla randiga insekt...
På tal om getingar erinrar jag mig min sværfars favoritsnapsvisa:
Vi æro små humlor vi
vi æro små humlor vi
vi æro små humlor som tar oss en geting
vi æro små humlor vi
BZZ BZZ
Skicka en kommentar