Om en änglahund

Våra hundar Falstaff och Baron är i högsta grad levande, det tror jag nog att bloggens trogna besökare har kunnat notera.

Men jag har också en liten porslinshund, bara några centimeter hög. Med glad uppsyn, ett rött litet hjärta om halsen och stora änglavingar på ryggen. En riktig änglahund!

Den (och vännen Arne) påminde mig om att jag måste få förmedla Hasse Anderssons fina och ömsinta visa Änglahund.

Så här lyder den:


Det var sent en kväll, vi hade spelat på en marknad.
Trött och frusen stod jag kvar bakom scenen en stund,
När jag hörde någon mumla nå´t om saknad.

Där i gräset satt en man och en liten hund.

Hej, du speleman, kan du svara på min fråga?
Den är ärlig och jag menar varje ord.
När Vår Herre släcker livets låga
Och det är dags att lämna denna jord,
får man ta hunden med sig in i himlen?

Han är snäll och han har vatt´ en riktig vän.
Han är klok och fin och skatten är betald,
får man de´, du speleman, då blir jag glad.

Jag svarade lite enkelt, som man gör:
Du – din hund kommer säkert till himmelen när den dör.

Nå´n ropar: De´ e´ dags att åka hem!
När jag satt där i bilen, tänkte jag på frågan igen.

För honom var frågan så viktig
att han förtjänade ett ärligt svar.
Men vem kan svara riktigt
på om hundar som dör får på jorden stanna kvar?


Hasse Andersson