Sant eller falskt om Falstaff

Vilken av berättelserna om Falstaff är det nu som är falsk?

Han är en mycket duktig simmare. Snabb, jobbar bra i bassängen med alla fyra benen och tycker dessutom att det är väldigt roligt.

Men han har aldrig dykt efter något föremål på botten. Jag tror inte heller att han skulle göra det, hur gärna han än ville få tag på något där.

Så den tredje episoden är bara påhittad!

Däremot är de fyra övriga berättelserna alldeles sanna.

Som valp tog han hjälp av en tom mjölkkartong för att komma ut ur valplådan. Det är dagsens sanning.

Han var med i SVT:s vetenskapsmagasin Nova. Det spelades in här i Skara i november 2002, då han var knappt ett halvår gammal. För övrigt medverkade också Baron i det programmet.

Han har hoppat över häcken några gånger. Jag är imponerad över att han kan göra det helt utan ansats. Om jag skulle klara något sådant i förhållande till min ”mankhöjd” skulle jag hoppa över ett hinder på drygt fem meter!

Det är också alldeles riktigt att en pinne en gång fastnade i gommen på honom. Det var inte lätt att få bort den, och det var ett riktigt otäckt olyckstillbud.


Tack, kära bloggbesökare, för alla trevliga kommentarer. Och välkomna tillbaka i morgon. Då publiceras fem episoder ur Barons växlingsrika liv. Alla är sanna – utom en!

Sant eller falskt: Falstaff

Här följer fem berättelser ur Falstaffs liv. Fyra av dem är sanna, och ett är påhittat. Vilket är falskt? Varsågoda, kära besökare i bloggen – fundera!





1. Falstaff den smarte. Sant eller falskt?

Valpkorgen där Falstaff kravlade runt med sina syskon var omgärdad av en ganska hög avgränsning. En liten valp kunde omöjligt ta sig ut. Falstaff ville, och försökte, men utan resultat. Men i valpkorgen låg också en tom mjölkkartong, och då kom han på att om han puffade fram den till avgränsningen kunde han klättra över. Sagt, tänkt och gjort: och det lyckades!


2. Falstaff TV-stjärnan. Sant eller falskt?

För några år sedan medverkade Falstaff i SVT: s vetenskapsmagasin Nova. Programmet handlade om hundars beteende, med utgångspunkt från deras släktskap med vargen. Men när programmet sändes var hans medverkan nerklippt till en halvminut, så någon beundrarpost kom aldrig. Hans namn fanns inte heller med i eftertexterna.


3. Falstaff vattenhunden. Sant eller falskt?

Före en simträning hade vi köpt en ny leksak, som såg ut som en tallrik. Den skulle garanterat kunna flyta i vatten. Men när vi kastade den i bassängen sjönk den som en sten. Falstaff stod på rampen och såg den sjunka, och innan vi hann reagera dök han rakt ner i djupet och hämtade upp leksaken. Vattendjupet var nästan en och en halv meter.


4. Falstaff häckhopparen. Sant eller falskt?

Vår trädgård är innesluten av en häck som är en bra bit över en meter hög. När Falstaff var unghund hände det några gånger att han hoppade över den – utan minsta ansats! – till något som han fann intressant på andra sidan häcken. Stående höjdhopp utan sats!


5. Falstaff pinntuggaren. Sant eller falskt?

Falstaff har alltid gillat att bära omkring pinnar, och gärna också att tugga på dem. Det har gått bra alla gånger utom en. Plötsligt såg vi att han for runt som en galning, slog sig på nosen med tassarna, rullade sig med huvudet före i gräset. Då upptäckte vi att en liten pinne hade fastnat i munnen och kilat sig ordentligt fast mellan tänderna i gommen. Det krävdes ett kraftigt ryck för att få ut pinnen, men det gick utan insats av veterinär.


Det rätta svaret meddelas om några dagar. Lycka till, och mycket nöje!

Om agility-foton

Jag vet: det här är Barons och Falstaffs blogg.

Men någon gång får kanske också deras människor synas. Särskilt som jag med upphovsmannens tillstånd gärna vill visa några sköna bilder från lördagens agility-tävling i Korsberga.

Det är vännen Daniel Andersson som har fotograferat dem.

Först är det Frida som så förtjänstfullt tar Baron i mål över sista hopphindret.

Sen ser vi matte i full färd med att vara speaker.

Och så husse, som bekvämt tillbakalutad njuter av tävlingen och miljön.

Jag vill särskilt rekommendera två hemsidor. Daniels, med massor av proffsiga foton. Och så Fridas, alltid med både läsvärd text och bilder om agilityn.

Om en tävling

Nej, käre lille Baron – det blev ingen rosett på Tibros agility-tävling igår!

Det blir det nämligen inte när man tar hindren på banan i den ordning man själv vill, och blir diskad.

Men det gör inget. Du hade roligt och var säkert riktigt nöjd med dig själv.

Frida, din förare, jobbade jättebra med dig. Klokt och energiskt tog hon hand om dig, och såg till att du var glad och hade en bra dag. Det är inte hennes fel att du är en egensinnig hund, som har en stark egen vilja.

På fotot tar Frida sin egen hund, duktiga sheltien Myntha, i mål.

Så vi är nöjda med dagen. Både Baron, Falstaff och vi själva tycker att det är härligt att tävlingssäsongen har kommit igång igen. Att träffa alla två- och fyrbenta kompisar, och glädjas med dem som det går riktigt bra för. Det ger oss alla stor tillfredsställelse.

Vänta bara tills Baron får upp ångan och Falstaff lugnar ner sig! Framför allt: att båda lär sig att det är föraren, handlern, som bestämmer i vilken ordning hindren ska tas.

Då ska vi börja plocka pinnar och SM-poäng. Se upp, alla klass III-hundar!!!

En sammanslagning

I kväll är Baron och Falstaff trötta! Och uppriktigt sagt: också husse och matte.

Vi har nämligen varit på Tibros agility-tävling i Korsberga nästan hela dagen. Ingen av oss fyra orkar därför med något mera avancerat inlägg på bloggen. Rapporter från tävlingen får vänta!

(Fast vem som helst kan räkna ut att vi inte vann. För då hade vi naturligtvis berättat om det. Tröttare än så är vi inte.)

Allt vi klarar av är en dialog med anknytning till torsdagens spårträning. Håll till godo!

- Har du hört att SJ och Banverket ska gå samman med Kennelklubben?

- Och vad ska det bli av det?

- Spårhundar!

Mera på spåret

Baron och Falstaff är lyckligt förväntansfulla när de förstår att de ska ut i skogen och spåra.

Som igår, till exempel. De vet mycket väl vad som ska hända. Vi går ut och lägger spår till dem, och sen blir det en timmes väntan i bilen innan vi ger oss av till starten.

Medan vi sätter på spårselen är de någorlunda tålmodiga. Falstaff är ivrigast och "slår" lite med framtassen, så att matte ska skynda sig. Baron nästan skakar av otålighet, men är lugn och samlad medan husse ordnar med selen.

Att spårlinan fästs i selen är signalen: LETA SPÅR! Baron orienterar sig och snurrar runt en liten stund innan han kommer på var han ska spåra. Falstaff ger sig iväg direkt och målmedvetet, med nosen i spårkärnan.

Stolta plockar de upp apporterna. De förstår alldeles utmärkt att de har gjort något bra.

Jag har nämnt det förut, men upprepar det gärna: Baron och Falstaff älskar att spåra. De får röra på sig, och de jobbar med något som de tycker är så roligt. För oss själva är det skönt att komma ut i skogen, alla årstider. Dessutom är det lika spännande varje gång att se om hundarna kan spåra sig från till alla apporterna.

Om en glad lax

Nej, käre lille Falstaff - den rökta laxen som matte skär upp är inte till dig. Det är nog något som inte är så nyttigt för hundar. Du är en glad lax, men du behöver inte äta någon!

Falstaff kan invända: "Vaddå - jag bara kollar vad hon håller på med! Jag skulle aldrig ens drömma om att tigga något i köket. Inte ens om ni steker köttfärs ... eller kotletter - nåja, i varje fall bryr jag mig inte om lax!"

Det är bäst att vi fortsätter att ha skild hushållning vad beträffar maten. Baron och Falstaff har sina skålar, och vi har våra tallrikar.

Fast man behöver kanske inte vara så rigid. Det händer att något av vår mat - av misstag eller av en händelse - hamnar i hundarnas matskålar.

Däremot har motsatsen hittills aldrig inträffat.