Om en simträning

Idag har Baron och Falstaff fått ägna sig åt något som de tycker riktigt mycket om: att simma.

Vi besöker regelbundet Tassrelax och låter hundarna sträcka ut i bassängen, till nytta för deras leder och muskler, och till stor förtjusning för dem själva. Visst ser det skönt ut!

De får en halvtimme vardera, med varierad simning: uppvärmning + hårdträning på raksträcka + cirklar och vändningar i olika riktningar + lugn nervarvning.

Och som avslutning blir de torkade och får lite lätt massage.

Det riktigt syns på Falstaff och Baron hur bra de mår. De formligen utstrålar belåtenhet, styrka och glädje.

Om en ”ved-gen”

Jag undrar om Falstaff och Baron har en ”ved-gen”.

Det vill säga: finns det i deras arvsmassa en gen, som talar om för dem att de ska samla in ved, pinnar och stockar.

På diskussionslistorna för bearded collies har förts en intressant diskussion om detta. Många beardisar vill gärna – liksom Baron och Falstaff – bära på pinnar av olika dimensioner.

Eftersom de är vallhundar var det kanske så för deras förfäder - "Stenålders-Baron" och "Järnålders-Falstaff" - att herdarna tränade dem att ta vara på ved, stockar och pinnar. Hundarnas uppgift var inte bara att valla boskap. Under raster och pauser hämtade de ved, och så bidrog de till värmeförsörjningen.

Inte vet jag. Men både Baron och Falstaff skulle ha varit framgångsrika och med rätta belönade insamlare av ved.

Hundarna bekymrar sig föga över den globala uppvärmningen. Deras små bidrag till brasorna torde inte märkbart ha påskyndat jordens undergång.

Om funktionsrelaterad träning

Men Baron, vad håller du på med?

Det ser konstigt ut, men så kan det bli. En vanlig enkel kompakt-kamera fångar bara slumpvis vad man råkar fotografera.

Baron följer här ett av de råd vi fick i funktionsanalysen: att träna kondition i tempo, men inte på för svårt underlag. Han ska upprätthålla sin goda spänst. Visst visar fotot att han har det!

Barons smidighet ska underlättas med regelbunden muskelmassage - och så är det viktigt att han får tillfälle till simträning.

Så försöker vi förebygga träningsvärk genom att ”krama ur” de större musklerna i benen efter nervarvningen. Det syns att både Baron och Falstaff tycker att det är skönt.

Däremot har vi slutat med stretching. Nyare rön säger tydligen att det är tveksamt om det gör någon nytta, och snarare medför vissa risker. Hellre då flitig och grundlig massage!

Falstaff - en balanskonstnär

I funktions-analysen beskrivs Falstaff som ”en hund med god fysik”.

Men han behöver ”röra sig på olika underlag och i terräng med varierande svårighetsgrad i olika tempo”.

Ett råd att förbättra hans koordination var att träna balans t.ex. på nedfallna träd, och att klättra, t.ex. i brant backe eller på stor sten

Nu har vi hittat en möjlighet till bra träning vid Uddetorp. Jag vet inte vad det ska föreställa, men tydligen är det ett elevarbete på skolan där.

Vad det än är: Falstaff får fina tillfällen till balansträning. Han får gå antingen på de runda stockarna, eller på den platta ”sittbrädan”.

Han älskar det, och även om eleverna kanske inte hade tänkt sig konstruktionen som en träning för hundar – så fungerar den!

Om SVT:s "Gokväll"

Nu kanske Baron och Falstaff är nära sin återkomst i tv-rutan.

Bloggens gäster vet redan att de medverkade i tv för några år sedan.

Nu finns ett foto av dem på svt:s hemsida. Vi får se om bilden kvalificeras till den omröstning på nätet som anordnas varje vecka. I så fall hoppas jag – och tror – att den får många röster.

Men för dem som inte hittar Baron och Falstaff på svt:s hemsida: varsågoda, här är fotot!

Om ett skötbord

Den regelbundna pälsvården är inget som Falstaff eller Baron är förtjusta i.

Pälsen kardas och kammas, och eventuella hår framför ögonen klipps bort. Inget får hindra fri sikt. Tänderna ska borstas, klorna klippas och trampdynorna smörjas in.

Allt detta tar en god stund, men hundarna finner sig med jämnmod i hanteringen. Den avslutande belöningen är en bit grisöron att begärligt tugga i sig.

Falstaff älskar sitt skötbord. När vi har tagit fram det lägger han sig intill det och släpper det inte ur sikte. När vi sedan fäller upp det hoppar han upp glatt och villigt.

Baron är mera nödbedd. Honom får vi lyfta upp, och det enda han tycker om är när vi efter avslutad genomgång bär ner honom. Och grisörat har han förstås inget emot!

Löplabbet HB

Vad har våra vänner Mysan, Ruffa, Milla och Lisen gemensamt?

Alla är de tikar som löper nu i dagarna! Se så otåligt Falstaff och Baron väntar på att få komma ut och träffa dem. Men det blir inget av med det. Jo, ut ska vi, men för säkerhets skull håller vi oss borta från löptikarna. Det får räcka med att nosa i deras spår.

Baron och Falstaff är ytterst känsliga för sådana lukter. Inte bara när en tik höglöper, utan också när hon är på väg att börja löpa. Och rätt lång tid efter det att löpet är klart.

Så jag har funderat på att starta ett konsultbolag. Tikägare som undrar om deras hundar snart ska löpa kan anlita oss. Tikarna får träffa Baron och Falstaff, och när jag ser hur de agerar kan jag bedöma hur lång tid det är kvar.

På samma sätt: har en tik slutat löpa? Också det är något som mina hundar lätt konstaterar.

Jag undrar om inte detta skulle kunna vara en efterfrågad tjänst. Och lönsam: Baron och Falstaff jobbar inte gratis eller "svart". Även om Falstaff har den färgen är han laglydig och vill göra ett hederligt arbete.

Så arbetsgivaravgift inkluderas i arvodet och moms specificeras på kvittot.

Axevalla hed – än en gång

Jag berättade igår att Axevalla hed, Barons och Falstaffs favorithed, ska säljas.

Nu ser jag att det finns planer på att inrätta ett naturreservat där, och att Naturvårdsverket kanske ska ta över. Det vore en bra garanti för att allt blir orört, till hundarnas fulla belåtenhet.

Under den varma årstiden betar stora kreatursbesättningar heden och ser till att den inte växer igen.

Men än så länge kan Falstaff och Baron röra sig på hela området i full frihet.

Den här vinterna har varje besök varit lugnt och avspänt: inte ett spår av någon löptik så långt deras eminenta luktsinne når!

Axevalla hed till salu!

Jag läser i tidningen att Axevalla hed är till salu.

Bloggens trogna gäster vet redan att den är ett av Barons och Falstaffs absoluta favorit-tillhåll. Det går inte att räkna alla de gånger vi varit där: hundarna har sprungit fritt och busat, vi har lagt spår och haft mycket annat roligt.

Senast igår, en timmes tur på heden. Det gör gott både för Baron, Falstaff och oss själva.

Nu ska heden säljas! Fortifikationsverket, som äger marken, vill göra sig av med det 234 hektar stora området. Anledningen är att militären inte längre använder området.

Baron och Falstaff, tänk om VI skulle köpa denna av er så älskade hed!!!

Utan att veta priset tvivlar jag ändå på att vi har råd. Enda sättet är nog att hitta en finansiär eller sponsor.

Jag ska föreslå vår rasklubbs styrelse att klubben, Specialklubben för Bearded Collie, förvärvar Axevalla hed!

Tänk vilken glädje den skulle bli för alla beardisar, inte bara för Baron och Falstaff! Vilket härligt område för fårvallning, utställningar, tävlingar i allt möjligt: agility, rallylydnad, spår, sök. För att inte tala om alldeles vanliga promenader med beardisar!

Andra rasklubbar kan också få använda heden - naturligtvis mot skälig ersättning. Det är rentav en affärsidé som kan gå med bra vinst!

Om löptikar

För tillfället är det gott om löptikar i vårt grannskap.

Baron och Falstaff är oerhört intresserade. Våra reguljära promenader runt hästhagarna tar mycket längre tid. Hundarna stannar och nosar, länge och väl. Särskilt Baron är engagerad.

Han nosar och tuggar, och är knappast kontaktbar. Men också Falstaff granskar noga varje spår efter löptikar. I bästa sämja analyserar de samma fläck. Ingenting kan störa deras undersökningar.

Däremot är hundarna inte så påverkade att de slutar äta. De har normal aptit, och försmår inte sin dagliga kost.

På morgonen har Baron ytterligare ett beteende, som han bara visar när trakten är befolkad av löptikar. Innan vi hinner gå ut sätter han sig vid ytterdörren och stämmer upp den mest varierade konsert av ylande. I alla tonlägen och tonarter sjunger han ut sin längtan.

Om jag vore kompositör skulle jag använda hans sång i ett musikstycke. ”Ylande hund med stråkorkester”, solist: Beastly´s Highland Emperor, alias Baron.

Det vore kanske något för Melodifestivalen.

En interiör

Följande utspelar sig då och då i vår flock:

Jag - husse - sitter bekvämt tillbakalutad i min fåtölj och ser på tv. Baron och Falstaff ligger på mattan, helt ointresserade av tv:n.

Så tänker Baron eller Falstaff: "Husses fåtölj är bekväm och skön, det vet vi. Problemet är att han sitter i den nu."

Baron eller Falstaff går fram till dörren som leder ut i trädgården, tittar uppfordrande på husse: "Kan du öppna så jag kommer ut? Jag behöver kissa."

Husse reser sig lydigt, öppnar dörren - och vad händer?

Baron eller Falstaff hoppar snabbt upp i den stol husse har lämnat. Ingen av dem ville alls ut i trädgården.

Det var bara ett smart sätt att få bort husse och ockupera stolen. Tänk som det kan gå till!

Om spårhinder

Barons och Falstaffs morgon-promenader är inte som de har varit.

Vårt härliga och "springvänliga" järnvägsspår är blockerat, och ännu har det inte rensats upp. Men det går att springa vid sidan om eller hoppa över stammarna. Även om det finns en varningstext som förbjuder "att beträda spåret" är vi inte oroliga: något X2000-tåg lär vi inte råka ut för här på denna gamla smalspåriga museijärnväg.

Så vi känner oss inte besvärade eller hindrade av nedfallna träd. Snarare tvärtom: stammarna kan vara roliga för hundarna att gå balansgång på.

Om en funktionsanalys

Baron och Falstaff har genomgått en ”funktions-analys” på Tassrelax här i Skara.

Vi gjorde det för att få tips och råd om vad hundarna behöver träna i styrka och kondition.

Nu har vi fått protokollet, som beskriver deras anatomi, rörlighet, smidighet, muskulatur, kroppsmedvetenhet och ger konkreta råd om koordination, styrke- och konditionsträning och mycket annat som rör hundarnas fysiska välbefinnande.

Så här står det – i mycket kort sammanfattning:


Falstaff:

Mycket god rörlighet, smidighet, och normal steglängd med mycket god svikt. Normal muskulatur med bra struktur, möjligen kan främre lårmuskulatur byggas upp lite mer.

Den goda fysiken ska upprätthållas, och han bör träna muskelstyrka, kroppsmedvetenhet och koncentration.


Baron:

Han är en äldre hund med lite tunn muskulatur och lindriga symptom från ryggmuskulaturen. Hans rörlighet och smidighet är normal, och steglängden är normal med god svikt.

Baron ska bibehålla sin goda spänst och träna sin muskelstyrka. Vi måste hålla noggrann uppsikt på ryggen.


Många iakttagelser och praktiska råd har vi fått för hundarna.

Det kännd oerhört bra att ha gjort den här analysen. Den hjälper oss att hålla Falstaff och Baron glada, pigga, friska och vid bästa tänkbara vigör långt upp i åren.

Var är hundar välkomna?

Jag berättade igår – med fotografiskt bevis – att Baron och Falstaff inte äger tillträde till Skara Domkyrka.

Men inte bara där: nästan alla affärer har skyltar som berättar om förbud hundar. En av de gladare finns vid ingången till Potatisboden här i Skara.

Fast jag är osäker på hur den ska tolkas. Den vill kanske säga att bara de raser som är tecknade inte får komma in. Det ser ut att föreställa dalmatiner, och vad det mer kan vara. Så kanske bearded collies får komma in?

Vi ska nog inte testa gränserna. Men jag har börjat leta efter anslag med texten: HUNDAR ÄR VÄLKOMNA!

För några år sedan såg jag en annons för djurparken i Ystad, där det särskilt angavs att man gärna kunde få ta med sig sin hund. Om det är så fortfarande vet jag inte.

Baron och Falstaff: vi kanske ska göra en liten semestertur till Ystads djurpark. Blir ni insläppta skulle det nog bli ett minne för livet för er! Strutsar, zebror, lemurer, storkar ...

Att skälla i kyrkan

Vad är det för likhet mellan en hund, en glass-strut och en mobiltelefon?

Ingendera får komma in i Skara Domkyrka!

Fast jag antar att man får ta med sig sin mobiltelefon, förutsatt att den är avstängd och inte börjar låta under pågående gudstjänst.

Egentligen borde samma regel kunna gälla för Baron och Falstaff. Om de bara är avstängda och inte skäller eller morrar kunde de väl få komma in.

Domkyrkan har en utmärkt akustik. Ett ljud lär ligga kvar i 8 sekunder. Om Baron eller Falstaff skäller där ligger det skallet alltså kvar som en ljudmatta och ekar ganska länge under valven.

Nu tror jag inte att hundarna sörjer över att vara utestängda. Det finns så många andra platser där det är mycket roligare för dem att vara än i en domkyrka.

Om en boll

Det var en gång en boll.

Ingen märkvärdig, bara en helt vanlig handboll. Jag köpte den till Baron för många år sedan, innan Falstaff ens var påtänkt.

Baron älskade den! Den var en av hans absoluta favoritleksaker, som han gärna busade med, hoppade på, bet i och kastade runt.

Till en början var den så hårt pumpad att han nätt och jämnt kunde gapa över den. När han väl greppade den i munnen blev den en effektiv ljuddämpare: det går ju inte att skälla med en boll i munnen.

När Falstaff kom blev han också förtjust i bollen. Baron lånade gärna ut den, och det blev aldrig något bråk om den. De delade på den i broderlig sämja och glädje.

Efterhand tappade bollen luft mer och mer. Det gick då ännu lättare att bita över den, och den blev allt trasigare. Nu återstår bara några slamsor av den.

Inte kunde jag tro att en enkel boll skulle bli till så stor och mångårig glädje för Baron och Falstaff.

En äkta rondellhund

Som alla bloggens besökare vet: Baron har inte tjänstgjort som rondellhund. Han har inte ens fått något sådant erbjudande!

Inte heller Falstaff har haft någon sådan uppgift. Alla rykten om att han skulle ha setts på olika rondeller i Västra Götaland är alltså falska.

Men riktiga rondellhundar är trevliga. Hunden på fotot stod för några dagar sedan i Badhusrondellen i Skövde. Den är fantasifullt och skickligt förfärdigad, och gör ett konstnärligt intryck.

Att rondellhundarna är omtyckta ser man av att de är tillägnade flera webb-sidor. Själva ordet rondellhund har betecknats som det roligaste ordet år 2006. Det anses vara ”en frisk fläkt i svenska språket, som bottnar i en kreativ massrörelse som spridit sig över hela landet”.

Många har också hyllat hundarna med små limerickar och dikter. Här kommer ett litet poem, som jag har hittat på en sida med "rondellhundspoesi":


Rondellernas huttrande hundar

står stilla i natten och blundar.

När vädret är hårt

de drömmer sig bort

till ljusare tider som stundar.

Sant eller falskt om Baron

Nej, Baron har aldrig extraknäckt hos Vägverket som rondellhund. Så här menade han själv om påhittet: "Husse, hur kunde du tro att någon skulle bli lurad? Jag en rondellhund? Trams!"

Tack, kära vänner, för alla trevliga kommentarer. Det lyckades alltså inte att få någon att tro på den berättelsen. Däremot är de andra episoderna inga fantasier.

Baron hoppade på en förflugen ballong, som exploderade, utan att han på minsta sätt blev rädd. "Inget konstigt, ballonger ska ju smälla!" tycktes han mena.

Att bilåkning var jobbigt när han var valp är också sant. Fast det förnekar han numera. "Vaddå, jag har väl alltid älskat att åka bil!!!"

Han har också med den äran samarbetat med en border collie i konsten att hämta en förlupen flock får. "Det hade jag kunnat göra alldeles själv, utan hjälp av någon annan hund!"

Slutligen: han vände på klacken när han skulle starta i en agility-uppvisning för första gången. "Bara så ni vet det: om jag inte vill springa agility - då gör jag inte det heller!"

Välkomna att följa Barons och Falstaffs fortsatta öden och äventyr på bloggen. Hädanefter ska jag inte berätta några skrönor, utan bara sådant som är alldeles sant ur deras dagliga liv och - inte minst - leverne.

Sant eller falskt: Baron

Här följer fem berättelser ur Barons liv. Fyra av dem är sanna, och en är falsk. Vilken är påhittad? Varsågoda, kära besökare i bloggen – dags att fundera en stund!






1. Baron dynamitarden. Sant eller falskt?

Vi deltog i en agility-uppvisning här i Skara. Banan kantades av en stor publik, som jublade över hundarnas insatser. En ballong slet sig lös, och den hamnade alldeles vid målgången. Baron sprang förtjust dit, kastade sig på ballongen, som sprack med en rejäl knall. Alla deltagande hundar hoppade till förskräckt, men Baron stannade, nosade och undersökte noggrant denna underliga bomb.


2. Baron rondellhunden. Sant eller falskt?

Vägverket granskar nu hur bilister påverkas av de så populära rondellhundarna. Man filmar och undersöker om förarna blir distraherade. Är rondellhunden en trafikfara? Nu vill man testa vad som händer om en alldeles levande och riktig hund står i rondellen. Så Baron stod, satt och låg i rondellen vid CoopForum i nästan 45 minuter, medan Vägverkets representanter filmade och förde protokoll. En rapport blir klar tidigast under sommaren.


3. Baron bilåkaren. Sant eller falskt?

Som valp hade Baron stora problem med att åka bil. Vi kunde inte köra många meter med honom i bilen förrän han mådde illa och kräktes. Det tog nästan ett halvår innan han vande sig och lärde sig. Nu älskar han bilåkning över allt annat. Han skulle kunna vara i bilen och åka hur långt som helst och hur länge som helst.


4. Baron vallhunden. Sant eller falskt?

Vi var på kurs i fårvallning. Baron försökte hålla flocken samlad, men plötsligt tappade han den och fåren stack iväg in i ett skogsområde. Baron sprang efter, och kursledaren skickade iväg sin rutinerade border collie. Efter några minuter återvände fårflocken i god ordning. Till vänster kom border collien, och till höger: Baron! De båda hundarna levererade en samlad fårflock i nästan perfekt samarbete.


5. Baron agilitystjärnan. Sant eller falskt?

Efter nybörjarkursen var det dags för uppvisning. En enkel liten agility-bana, med bara några roliga hinder utan svängar eller svårigheter. Många glada människor tittade på, husse nervös. ”Nu Baron – du och jag! Nu sätter vi igång!” Husse springer fram mot första hindren, men var är Baron? Ojojoj, han springer i rakt motsatt riktning, och ställer sig att kissa mot ett träd. Ridå!


Vi önskar bloggens besökare lycka till, och mycket nöje. Det rätta svaret meddelas om några dagar.

Sant eller falskt om Falstaff

Vilken av berättelserna om Falstaff är det nu som är falsk?

Han är en mycket duktig simmare. Snabb, jobbar bra i bassängen med alla fyra benen och tycker dessutom att det är väldigt roligt.

Men han har aldrig dykt efter något föremål på botten. Jag tror inte heller att han skulle göra det, hur gärna han än ville få tag på något där.

Så den tredje episoden är bara påhittad!

Däremot är de fyra övriga berättelserna alldeles sanna.

Som valp tog han hjälp av en tom mjölkkartong för att komma ut ur valplådan. Det är dagsens sanning.

Han var med i SVT:s vetenskapsmagasin Nova. Det spelades in här i Skara i november 2002, då han var knappt ett halvår gammal. För övrigt medverkade också Baron i det programmet.

Han har hoppat över häcken några gånger. Jag är imponerad över att han kan göra det helt utan ansats. Om jag skulle klara något sådant i förhållande till min ”mankhöjd” skulle jag hoppa över ett hinder på drygt fem meter!

Det är också alldeles riktigt att en pinne en gång fastnade i gommen på honom. Det var inte lätt att få bort den, och det var ett riktigt otäckt olyckstillbud.


Tack, kära bloggbesökare, för alla trevliga kommentarer. Och välkomna tillbaka i morgon. Då publiceras fem episoder ur Barons växlingsrika liv. Alla är sanna – utom en!

Sant eller falskt: Falstaff

Här följer fem berättelser ur Falstaffs liv. Fyra av dem är sanna, och ett är påhittat. Vilket är falskt? Varsågoda, kära besökare i bloggen – fundera!





1. Falstaff den smarte. Sant eller falskt?

Valpkorgen där Falstaff kravlade runt med sina syskon var omgärdad av en ganska hög avgränsning. En liten valp kunde omöjligt ta sig ut. Falstaff ville, och försökte, men utan resultat. Men i valpkorgen låg också en tom mjölkkartong, och då kom han på att om han puffade fram den till avgränsningen kunde han klättra över. Sagt, tänkt och gjort: och det lyckades!


2. Falstaff TV-stjärnan. Sant eller falskt?

För några år sedan medverkade Falstaff i SVT: s vetenskapsmagasin Nova. Programmet handlade om hundars beteende, med utgångspunkt från deras släktskap med vargen. Men när programmet sändes var hans medverkan nerklippt till en halvminut, så någon beundrarpost kom aldrig. Hans namn fanns inte heller med i eftertexterna.


3. Falstaff vattenhunden. Sant eller falskt?

Före en simträning hade vi köpt en ny leksak, som såg ut som en tallrik. Den skulle garanterat kunna flyta i vatten. Men när vi kastade den i bassängen sjönk den som en sten. Falstaff stod på rampen och såg den sjunka, och innan vi hann reagera dök han rakt ner i djupet och hämtade upp leksaken. Vattendjupet var nästan en och en halv meter.


4. Falstaff häckhopparen. Sant eller falskt?

Vår trädgård är innesluten av en häck som är en bra bit över en meter hög. När Falstaff var unghund hände det några gånger att han hoppade över den – utan minsta ansats! – till något som han fann intressant på andra sidan häcken. Stående höjdhopp utan sats!


5. Falstaff pinntuggaren. Sant eller falskt?

Falstaff har alltid gillat att bära omkring pinnar, och gärna också att tugga på dem. Det har gått bra alla gånger utom en. Plötsligt såg vi att han for runt som en galning, slog sig på nosen med tassarna, rullade sig med huvudet före i gräset. Då upptäckte vi att en liten pinne hade fastnat i munnen och kilat sig ordentligt fast mellan tänderna i gommen. Det krävdes ett kraftigt ryck för att få ut pinnen, men det gick utan insats av veterinär.


Det rätta svaret meddelas om några dagar. Lycka till, och mycket nöje!

Om agility-foton

Jag vet: det här är Barons och Falstaffs blogg.

Men någon gång får kanske också deras människor synas. Särskilt som jag med upphovsmannens tillstånd gärna vill visa några sköna bilder från lördagens agility-tävling i Korsberga.

Det är vännen Daniel Andersson som har fotograferat dem.

Först är det Frida som så förtjänstfullt tar Baron i mål över sista hopphindret.

Sen ser vi matte i full färd med att vara speaker.

Och så husse, som bekvämt tillbakalutad njuter av tävlingen och miljön.

Jag vill särskilt rekommendera två hemsidor. Daniels, med massor av proffsiga foton. Och så Fridas, alltid med både läsvärd text och bilder om agilityn.

Om en tävling

Nej, käre lille Baron – det blev ingen rosett på Tibros agility-tävling igår!

Det blir det nämligen inte när man tar hindren på banan i den ordning man själv vill, och blir diskad.

Men det gör inget. Du hade roligt och var säkert riktigt nöjd med dig själv.

Frida, din förare, jobbade jättebra med dig. Klokt och energiskt tog hon hand om dig, och såg till att du var glad och hade en bra dag. Det är inte hennes fel att du är en egensinnig hund, som har en stark egen vilja.

På fotot tar Frida sin egen hund, duktiga sheltien Myntha, i mål.

Så vi är nöjda med dagen. Både Baron, Falstaff och vi själva tycker att det är härligt att tävlingssäsongen har kommit igång igen. Att träffa alla två- och fyrbenta kompisar, och glädjas med dem som det går riktigt bra för. Det ger oss alla stor tillfredsställelse.

Vänta bara tills Baron får upp ångan och Falstaff lugnar ner sig! Framför allt: att båda lär sig att det är föraren, handlern, som bestämmer i vilken ordning hindren ska tas.

Då ska vi börja plocka pinnar och SM-poäng. Se upp, alla klass III-hundar!!!

En sammanslagning

I kväll är Baron och Falstaff trötta! Och uppriktigt sagt: också husse och matte.

Vi har nämligen varit på Tibros agility-tävling i Korsberga nästan hela dagen. Ingen av oss fyra orkar därför med något mera avancerat inlägg på bloggen. Rapporter från tävlingen får vänta!

(Fast vem som helst kan räkna ut att vi inte vann. För då hade vi naturligtvis berättat om det. Tröttare än så är vi inte.)

Allt vi klarar av är en dialog med anknytning till torsdagens spårträning. Håll till godo!

- Har du hört att SJ och Banverket ska gå samman med Kennelklubben?

- Och vad ska det bli av det?

- Spårhundar!

Mera på spåret

Baron och Falstaff är lyckligt förväntansfulla när de förstår att de ska ut i skogen och spåra.

Som igår, till exempel. De vet mycket väl vad som ska hända. Vi går ut och lägger spår till dem, och sen blir det en timmes väntan i bilen innan vi ger oss av till starten.

Medan vi sätter på spårselen är de någorlunda tålmodiga. Falstaff är ivrigast och "slår" lite med framtassen, så att matte ska skynda sig. Baron nästan skakar av otålighet, men är lugn och samlad medan husse ordnar med selen.

Att spårlinan fästs i selen är signalen: LETA SPÅR! Baron orienterar sig och snurrar runt en liten stund innan han kommer på var han ska spåra. Falstaff ger sig iväg direkt och målmedvetet, med nosen i spårkärnan.

Stolta plockar de upp apporterna. De förstår alldeles utmärkt att de har gjort något bra.

Jag har nämnt det förut, men upprepar det gärna: Baron och Falstaff älskar att spåra. De får röra på sig, och de jobbar med något som de tycker är så roligt. För oss själva är det skönt att komma ut i skogen, alla årstider. Dessutom är det lika spännande varje gång att se om hundarna kan spåra sig från till alla apporterna.

Om en glad lax

Nej, käre lille Falstaff - den rökta laxen som matte skär upp är inte till dig. Det är nog något som inte är så nyttigt för hundar. Du är en glad lax, men du behöver inte äta någon!

Falstaff kan invända: "Vaddå - jag bara kollar vad hon håller på med! Jag skulle aldrig ens drömma om att tigga något i köket. Inte ens om ni steker köttfärs ... eller kotletter - nåja, i varje fall bryr jag mig inte om lax!"

Det är bäst att vi fortsätter att ha skild hushållning vad beträffar maten. Baron och Falstaff har sina skålar, och vi har våra tallrikar.

Fast man behöver kanske inte vara så rigid. Det händer att något av vår mat - av misstag eller av en händelse - hamnar i hundarnas matskålar.

Däremot har motsatsen hittills aldrig inträffat.