Nyårshälsning

Nej, jag ska inte trötta bloggens besökare med någon Barons och Falstaffs nyårskrönika.

Det skulle nog bli enformigt att läsa en sammanfattning av allt vi har gjort under år 2006. Alla promenader, träningar, tävlingar och andra aktiviteter är visserligen roliga att minnas, men inte så spännande att läsa om.

I stället skickar Baron och Falstaff en hälsning till alla från nyårsaftonens solbelysta promenad på Axevalla hed. Det är deras favoritställe alla kategorier, och ingen plats kan vara mera lämplig som bakgrund till deras hjärtliga hälsning till bloggens alla gäster och vänner:

TACK FÖR I ÅR

och

GOTT NYTT ÅR 2007

Ännu en julkrubba

Så här ska en riktig julkrubba se ut!

Det är alls inget fel på den jag såg i kyrkan i Skövde under julhelgen. Där fanns en hund, som tillsammans med herdarna vaktade fåren. En svart labrador. I en kommentar till det inlägget i bloggen har jag fått veta att det är hunden Castor som stod modell för byggaren av den krubban.

Men julkrubban i Skara domkyrka är ändå strået vassare. Där har herdarna nämligen haft klokheten och det goda omdömet att anställa en bearded collie som vallhund.

Ingenting kunde vara lämpligare. "Vaken, livlig och aktiv" - som det heter i ras-beskrivningen - håller han koll på sin flock, både herdar, får och visa män (eller "stjärntydare", som det numera heter).

Så kan också en liten hund lämna sitt bidrag till hyllningarna av den Heliga Familjen!

Om en plats för meditation

Om Falstaff tycker om att betrakta yttervärlden vid dörren till trädgården intar Baron gärna en något mera upphöjd position.

Föralldel: också Baron sätter sig gärna vid dörren. Men en av hans favoritplatser är husses fåtölj, där han har bra överblick både över det som händer utanför fönstren och i hela rummet. (Husses fåtölj? Ja, vems det egentligen är kan diskuteras.)

I den positionen mediterar han över livet, somnar gärna in och drömmer sina trevliga och goda drömmar. Fast han är aldrig så djupt inne i sina funderingar att han tappar kontrollen. Händer något är han med, och följer uppmärksamt varje skeende.

För övrigt läser jag i dagens DN ett reportage om hundar, smällare och fyrverkerier under nyårshelgen. Ett elände som orsakar stort lidande för många hundar. Ingen tycks vilja eller kunna göra något åt det, varken en tandlös kennelklubb eller en obefintlig ordningsmakt. Eller likgiltiga politiker.

Falstaff och Baron har redan börjat sin träning och anpassning - här i Skara har det smällt varje kväll sedan juldagen! De gillar det inte, men de kan hantera det.

Mörkret är inte mörkt

Baron och Falstaff mediterar gärna framför dörren till trädgården.Kvällstid sitter de ofta där och tittar ut över omgivningen. Så här års är det mörkt större delen av dygnet, men det finns hundratals små lampor i häcken, träden och grannarnas fönster.

Falstaff påminner ibland om tjuren Ferdinand. Han som sitter under sin korkek och luktar på blommorna.

På bilden har han inga blommor att nosa på. Vad gör det, när mörkret lyses upp av alla ljusen. Om det fläktar lite rör de sig, glimmar och gnistrar. Hela trädgården lever.

Om en spis

Så här i jultider uppehåller sig Baron och Falstaff i köket, nära spisen, av flera skäl.

Framför allt eftersom ett antal väldoftande och smakrika rätter tillagas där. Då är det säkrast att vara i närheten. Något gott kan ramla ner på golvet.

Dessutom vill de alltid vara i närheten av matte och husse. Uppmärksamt följer de våra förehavanden.

Som de vallhundar de är vill de förstås hålla flocken samlad, så att ingen ger sig av på rymmen. Och under julens många matlagningsbestyr uppehåller vi oss ofta i köket.

Spisen avger också en god och skön värme. Det känns bra för nyklippta beardisar, när pälsen inte längre är så tät och tjock.

Om julklappar

Visst fick också Baron och Falstaff julklappar. Självklart!

Fast deras paket vågade vi inte lägga under granen. Stöldrisken hade varit alltför stor. Vår misstanke var berättigad: det gjordes ett försök till snatteri av en av mattes julklappar. Baron kunde inte behärska sin nyfikenhet.

Men hundarna fick leksaker, godis och var sin prinskorv, allt inslaget i julpapper enligt konstens alla regler.

Det är roligt att se deras iver och nyfikenhet när de packar upp sina klappar. Nåja, packa upp är nog inte rätt uttryckt. Slita upp passar bättre: tänder och tassar jobbar frenetiskt.


Ibland undrar jag om det inte är just det som de tycker är så kul: att öppna paketen. Vad som sedan finns i dem har inte så stor betydelse. Visst tuggar de en stund på leksaken och de sätter förstås i sig godis och prinskorv.

Men det ser ut som om hundarna tycker att det allra häftigaste är att slita upp paketet. Hela deras kroppsspråk utstrålar spänning och lycka.

Om en julkrubba

Vi beundrade tidigare idag den vackra julkrubban i kyrkan i Skövde.

Den är sevärd och fin, liksom många andra julkrubbor i kyrkorna så här års. Där ser man den Heliga Familjen, omgiven av herdar och deras djur: får, åsnor och kameler.

Det som gladde oss särskilt i Skövde var att det inte bara var de sedvanliga österländska motiven. Jodå, de fanns där. Men dessutom ser vi att en HUND står på vakt! Svart, morsk, lite hotfull vakade han över idyllen.

Jag tänkte: såklart att en hund måste finnas i julkrubban! Som vallhundar - och därmed kontrollerande herdarnas hjordar - hade Baron och Falstaff helt säkert fått en viktig uppgift.

Nåja, vid tiden för Jesu födelse fanns inte Baron eller Falstaff. Men kanske någon av deras förfäder? För visst måste det under julnatten ha funnits plats för hundar. Som vakter, vallare, boskapshundar - eller kanske bara för att visa Maria, Josef och barnet tillgivenhet, ömhet, glädje och tacksamhet.

För sådant är Falstaff och Baron MYCKET bra på!