Om en änglahund

Våra hundar Falstaff och Baron är i högsta grad levande, det tror jag nog att bloggens trogna besökare har kunnat notera.

Men jag har också en liten porslinshund, bara några centimeter hög. Med glad uppsyn, ett rött litet hjärta om halsen och stora änglavingar på ryggen. En riktig änglahund!

Den (och vännen Arne) påminde mig om att jag måste få förmedla Hasse Anderssons fina och ömsinta visa Änglahund.

Så här lyder den:


Det var sent en kväll, vi hade spelat på en marknad.
Trött och frusen stod jag kvar bakom scenen en stund,
När jag hörde någon mumla nå´t om saknad.

Där i gräset satt en man och en liten hund.

Hej, du speleman, kan du svara på min fråga?
Den är ärlig och jag menar varje ord.
När Vår Herre släcker livets låga
Och det är dags att lämna denna jord,
får man ta hunden med sig in i himlen?

Han är snäll och han har vatt´ en riktig vän.
Han är klok och fin och skatten är betald,
får man de´, du speleman, då blir jag glad.

Jag svarade lite enkelt, som man gör:
Du – din hund kommer säkert till himmelen när den dör.

Nå´n ropar: De´ e´ dags att åka hem!
När jag satt där i bilen, tänkte jag på frågan igen.

För honom var frågan så viktig
att han förtjänade ett ärligt svar.
Men vem kan svara riktigt
på om hundar som dör får på jorden stanna kvar?


Hasse Andersson

Ännu en agilityrapport

Så här lyder matte Maris berättelse om gårdagens agilitytävling:


”Dags för Barons och mitt andra samarbete på en agilitybana.

Jag hade funderat några dagar i förväg på om jag ville köra en omgång agility igen. Beslutet blev: OK, jag provar det första inofficiella loppet i Mariestad. De därpå följande två officiella loppen ska inte Baron behöva springa med en usel handler. De loppen får han springa med sin favorit Frida.

Banan innehöll flera 180-graderssvändningar. Hjälp, tänkte jag, hur ska det här bli! Jag tar det som ett träningspass, så får det bli som det blir.

Baron och jag värmde upp oss med lite bus och liten doftpromenad i skogskanten och sedan var det dags. Det var roligt att stå i fållan och vänta på domarens signal och med en positiv spänning i kroppen. Baron kom igång och flöt över hopphindren på ett fantastiskt sätt, som också väckte beundran hos åskådarna.

Så var det slalom. Baron lunkade igenom med sina omisskännliga ”vov”. Och han stannade inte en enda gång som han ofta brukar, för att fråga om meningen med detta. Det var roligt.

Alla 180 svängarna gick bra. Det var en hoppkombination på slutet som matte missade. Två kontaktfält slarvades bort. Men upploppet på balansen var en ljuvlig syn med Barons svans i topp. Och matte kände en oerhörd lättnad. Härliga Baron!

Vi kom i mål med 15 fel och på plats nr 14. Vi var inte heller sist av dem som kom i mål. Nu blir det Baron och matte i fortsättningen – om inte Frida misstycker förstås. Eller Baron.”


Fotona av Baron och matte ”in action” har tagits av Frida Engman. Visst är de läckra! Massor av suveräna foton finns på Fridas hemsida – surfa dit och njut av en kavalkad av härliga bilder. Där finns också Fridas egen läsvärda rapport från tävlingarna i Mariestad.

Om en härlig lördag

Idag har vi varit i Mariestad på agilitytävling. Vilken underbar dag! OK, det var i varmaste laget – sådär 25 grader – men det hindrade inte hundarna från att glädjas åt umgänget med andra hundar och människor.

Först vill jag säga: TACK, kära Frida, för att du tog hand om vår Baron och körde honom så förtjänstfullt i två lopp! Ödmjukt, flexibelt och engagerat lyckades du få honom att tycka att allt var JÄTTEROLIGT, och med mycket bra resultat. Att du gjorde så fina insatser med din egen hund, Myntha, gjorde förstås inte saken sämre!!!

Jag vill också berömma Barons matte Mari, som med glädje och frimodighet förde Baron i mål på det inofficiella agilityloppet. Starkt jobbat!

Bloggens alla gäster rekommenderas varmt att surfa in till Fridas hemsida och läsa hennes välskrivna rapport från tävlingarna och njuta av de suveränt professionella fotona!

Falstaff, då? Jo, även om han ännu inte är tävlingsmogen och färdigtränad för agility hade han mycket roligt! Titta på bilden – full fart i pausen på brukshundklubben. Vilken lycklig hund!

Att upptäcka dofter

Hundars otroliga luktsinne är välkänt och omskrivet. Jag vet inte hur många gånger bättre det är än människans – miljoner? Jag har hört en jämförelse: om hunden har luktsinne som en fotbollsplan är människans som ett frimärke. Eller något ditåt …

Vi ser på Falstaff och Baron, och imponeras av deras nosarbete. Främst naturligtvis när vi tränar personspår. Hur de beslutsamt och utan att tveka följer ett spår som har lagts för mer än en timme sedan. Viltspår har legat betydligt längre: nästan ett dygn. Ändå hittar de rätt.

Men det är roligt att iaktta hundarna också på en vanlig promenad. Hur de hela tiden ”läser av” marken de går på. Vilka andra människor eller hundar har gått förbi? Vad har hänt där de stannar till och nosar? Jag undrar vad de tänker, vilka ”filmer” som rullar i deras hjärnor.

Många gånger har båda säkert liknande tankar. Som när de stannar och samtidigt i bästa sämja nosar en god stund på exakt samma fläck, som på bilden. Det är som om de ville dela upplevelsen med varandra.

Om uttryck och talesätt

Jag undrar varför många talesätt och uttryck framställer hunden i dålig dager. För att ta några exempel:

”Hundväder” – ett svårt oväder

”Hundår” – år med hårt arbete och försakelser

”Hundvakt” – vakt som infaller under nattens mörkaste del, ansedd som den svåraste vakten

”Hundliv” – slitsamt, eländigt liv

”Hundgöra” – slitsamt arbete

Och så vidare. Jag har läst att många av de här uttrycken är mycket gamla, ofta sedan början av 1800-talet. Att de har en negativ laddning kan möjligen förklaras av att man i det gamla bondesamhället hade en annan syn på hunden än vi har idag. Kanske bloggens gäster har någon teori?

Baron och Falstaff behöver sällan ägna sig åt ”hundgöra” i den bemärkelsen. Inte heller lever de ett särskilt eländigt ”hundliv”, och de gillar alldeles avgjort inte att vistas utomhus om det råder ”hundväder”!

Om morgonrutiner

Nästan alla morgnar följer ett bestämt mönster. Förmodligen är det matte och husse som är inrutade och har vant Baron och Falstaff vid ett visst schema. Eller också är det tvärtom …

Efter några omständliga hälsnings-procedurer och önskningar om en god dag vidtar promenaden. Falstaff är den morgonpigge som är ivrigast. Baron får ibland övertalas, men efter ett antal sträckningar kommer han med.

När promenaden är avklarad är det dags för första frukost, som intas i köket. Som tur är har vi ingen diskmaskin, så i det båset kan Falstaff parkera sig medan Baron inväntar vid sidan. Matte gör i ordning en smörgås som hundarna får dela på - som bilden visar med viss förtjusning.

Så här ser det ut enligt formulär 1A. Avvikelser förekommer sällan. Skulle så vara fallet föranleder det minst sagt höjda ögonbryn!

Rena hönsgården!

Jag kan förstå om bloggens gäster kan tycka att det är lite enformigt med alla dessa foton av Baron och Falstaff, i alla möjliga positioner, på längden och på tvären. Jag försvarar mig med att det i huvudsak är deras blogg, att det är roligt att berätta om dem och att visa upp dem på olika sätt.

Men för att erbjuda lite omväxling presenterar jag idag en hönsgård! Vi besökte nämligen igår vår leverantör av ägg i Myråsen, och hälsade på producenterna: hönsen, som här omger sin tupp. Av säkerhetsskäl fick hundarna stanna i bilen under besöket.

Äggen vi köper är riktiga delikatesser, och till den läckra smaken bidrar nog mycket att vi vet var de kommer från och att vi med egna ögon har sett att hönsen har det bra.



Förresten: igår kom äntligen några efterlängtade regnskurar. Inte mer än tio-tolv millimeter, men luften blev märkbart friskare och lättare att andas. Det nästan syns på fotot hur kraftigt regnet vräkte ner!