Katten på fotot ser vi ofta när vi är ute på vår morgonrunda.
Oftast ligger den och trycker stilla i gräset, uppmärksam och med vakande ögon på Baron och Falstaff, som inte bevärdigar den med en blick.
Men ibland tar den sin tillflykt till ett träd, sätter sig i en klyka och observerar oss. Där känner den sig trygg och säker, och det är den ju också. Ingen av hundarna har hittills visat någon lust eller begåvning för trädklättring. (För säkerhets skull vill jag tillägga: det är inte Baron eller Falstaff som har jagat upp den!)
Jag funderar: vore det en hund som låg i gräset och betraktade oss, eller som satt i ett träd någon meter upp i luften - då hade Baron och Falstaff varit intresserade till hundra procent. Men en katt - det är som om hundarna inte kände av någon vittring, i varje fall så länge den inte rör sig.
Fast det kan ju vara så att de helt ignorerar katten. Och om man låtsas att den inte finns så existerar den inte heller!
1 kommentar:
Så länge katten inte rör en fena missar alltid mina fluffbollar att den överhuvudtaget existerar. Rör den på sig dock... ja, Du kan nog gissa resultatet utav det. Inte heller vår saknade och älskade tollardam, Madicken, brydde sig om katter fören de började röra på sig.
Skicka en kommentar